Sista maj

Sommaren kom under några dagar.

Jag drack morgonkaffet på trappen nedanför altandörren,

med solen i ansiktet och vinden i håret.

Jag räfsade gräsmattan från snömögel med svetten rinnandes nedför pannan,

och fick klä av Lillpyret plagg efter plagg när vi åt mellanmål ute.

Jag satte ut blommorna på bron,

för att vänjas vid varmare temperaturer och klumpig vind.

Men så vände det.

Snön dalade plötsligt ned,

och gurkörten föll pladask och bladen blev bruna.

Kläderna skalades på igen,

och blommorna får vänta med att flytta ut.

Jag tror vi alla vart lika förvånade.

 

Men,

solen visar sig ändå.

Och visst är det vår ett litet tag till.

Chilin har börjat blomma och Lillpyret ställde sig plötsligt upp från mitt knä.

Och han kan visst sitta helt själv.

Han berättar även för oss (högljutt ) när han har tråkigt,

och tycker inte om när hans pappa flyttar saker där han inte når dem...

Han vinkar och tittar på lampan när vi frågar vars den är.

Han kan inte hålla sig för skratt ibland,

när han tycker han ska vara sur,

och han älskar att borsta sina tre tänder.

Jag hänger inte riktigt med i svängarna,

men älgen utanför fönstret hann jag fånga på bild...

Då visste jag inte att den skulle återkomma varje kväll,

och jag som tänker mig äppelträd framöver.

Torsdag i maj

Jag sitter inne,

och lyssnar på fågelkvitter.

Precis samma fågelkvitter som Lillpyret hör,

där han befinner sig i drömmarnas land,

nedbäddad i vagnen,

utanför bron.

Vi var på upptäcksfärd denna morgon,

då vi promenerade in på varje skogsväg vi såg,

men fick vända snabbt,

då snön tungt låg kvar och begränsade framkomligheten.

Katten Gustav mötte oss på vägen hem, 

med ena örat vänd mot skogen och andra mot sin matte.

Vi närmade oss husen,

och havet glimmade till där bakom.

Jag rös.

En rysning av välmående.

Jag stekte pannkakor medan Lillpyret bläddrade i boken,

med rester från morgonens plommommums i näsan,

och sitt soliga leende.

Någon som fyllde år,

och hade önskat sig pannkakstårta.

Jag skriver sedan på de målade pinnarna,

Chili och Gurka,

som han skall få.

Tänk vad ett litet frö kan trolla fram,

med lite jord och vatten.

Jag är lika förväntansfull varje morgon när vi tassar upp,

jag och gossen,

för att se hur mycket de har växt.

Sedan tar jag i dem,

och visualiserar lite vind.

Tänker de behöver växa sig starka inför havsvindarna,

och eftermiddagsbrisen.

Katten Gustav jamar ivrigt ute på bron,

och jag kikar ut genom fönstret i ytterdörren.

Han har lärt sig, Gustav,

att några byten inte är välkomna inomhus,

så han lämnar de på lagomt avstånd ute på bron,

och skuttar sedan in,

glad och stolt.

Torsdag och 18 maj.

Dimman ligger tät ovanför det gungande vattnet.

Kyligare luft möter mig när jag öppnar dörren, 

 för att ta bort Gustavs byte från bron.

Katten följer dock snabbt efter och tar den själv,

~ vill inte matte leka med den så vill ju han.

Vintern vill inte riktigt släppa om sitt grepp,

men jag följer mest bara med och tänker att var sak har sin tid.