1 år

Efter att vi suttit i sängen,
han i min famn med kind mot kind,
och jag sjungit ja må han leva på alla tre språk jag kan,
gick vi ut i bara pyjamasen för att plocka de sista dahliorna.

Han skrattade förtjust när vi närmar oss blommorna,

och sträckte ut sitt pekfinger mot blomman.

Han vet vad han vill nu,

och ger sig inte i första taget.

Han fyller 1 år idag.

Mon coeur.

Och den andra förstod inte riktigt varför tårarna helt plötsligt rann nedför min kind,

när jag kvällen innan sa godnatt.

Jag slungades tvärt tillbaka till då,

när löven på träden redan hade börjat skifta i gult,

som stod utanför fönstret,

och trots envisa värkar, kräkattack och sömnbrist deluxe,

satt jag upp en liten stund och drack kaffe och åt kexchoklad.

Men så började han där i magen bli otålig.

och det var dags.

En ljummen vind kastades in, precis innan barnmorskan stängde fönstret,

~ så att han inte fryser när han kommer ut, förklarade hon mot min bistra uppsyn,

som gärna ville ha den där friska luften.

Och så gjorde han entré, lugn och tålmodig,

karaktärer som visade sig är en del av honom än idag.

Så låg han där i min famn, tusen känslor som stångades inom mig,

och som ett spjut stack den starkaste ut- den starka och oändliga kärleken.

Och så denna tacksamhet att få vara hans mamma, den är oförklarlig.

Och jag är så stolt, stolt över livet på någotvis.

Stolt över vad han lär mig, att vara här och nu.

Och den här dagen har på på sitt sett gått i slowmotion,

och vi har haft pusskalas efter pusskalas,

och lillpyret har haft så mycket att berätta,

och det där buset lyser i hans ögon när han mitt i allt flinar från öra till öra.

Och vi tände hans första födelsedagsljus, 
och  åt bananpannkakstårta när hans pappa vaknat efter nattskift.

Allting kändes så speciellt, så högtidligt och det är ju just vad det är.

För det är ingen vanlig dag, utan lillpyrets födelsedag.