Ett halvår

Dagen före Storebror säger "mig",

när han ber oss vänta på honom,

passerade Lillebror ett halvt år.

Med sina sprattlande och ivriga ben , solsken i blick och ett skratt som spritter i hela han.

Han visar mer och mer vem han är,

vad han vill och vad han kan.

Storebror är det bästa han vet,

och ibland är känslorna ömsesidiga då även storebror har börjat upptäcka 

hur roligt det kan vara med en lillebror.

Han vill ( får infinna sig) med att fångas på bild,

medan tvåringen är aningen svårare.

Han är less på allt vad mobiler och kameror heter,

vilket jag försöker respektera.

Allt oftare låter jag bägge vara kvar på sin plats,

trots det "perfekta" fotot,

och sparar stunden i själen istället.

Måndag

Jag sjunker ned i soffan,

glad i kroppen efter allt firande och diamanter i vardagen.

Lillebror har hunnit bli fyra månader,

och på hans storebrors tvåårsdag upptäckte vi att två små riskorn till tänder tittade upp.

Lillebror, redan så stor.

Kalas hade vi lagom skala,

perfekt efter Storebrors födelsedag,

som var en dag full med nya intryck och roligheter,

och kanske det viktigaste den nya dyrbara upptäckten,

~ paket :).

Storebror har även växt ur sin spjälsäng,

och fått en säng för stora killar.

Här hänger vi ibland allehopa.

Lillebror skiner som en sol när han får vara med han också,

och pratar förtjust när han får låna den ena leksaken efter den andra.

Han låter oss veta med besked när han har tråkigt,

och innan vi är framme hos honom,

är storebror redan där och busar.

Ibland delar han ut någon puss också,

och då stannar tiden på någotvis,

och mammahjärtat sväller över av stolthet, kärlek och glädje.

Och snart tre och en halv månad...

Tre månader har han passerat, 

vårat lille gullefjun.

Han har upptäckt livet och surrar i ett.

Inte alltid lika populärt,

som mitt i matpauserna, mitt i natta,

då han helt plötsligt slutar att äta och flinar upp sig,

tindrar med ögonen och börjar berätta om livet,

vad han har upptäckt.

Mamman försöker titta bort,

fokusera nu lillebror viskar hon,

och ler i smyg, 

~ ät så du orkar sova länge länge,

och jo, han lyssnar.

Och äter.

Sover i sin egen säng för det mesta, i sitt lilla nest,

men ibland vill jag ha honom närmare,

så jag kan stryka honom över kinden,

och ge fjäderlätta pussar på pannan,

medan han sakta omfamnas av John Blund.

Så rika vi är,

som mormor sa,

med dessa två gossar.

Storebror har också upptäck livet igen,

och han kan beskriva och berätta i meningar med ord.

Svårare att fånga på bild,

alltid i rörelse.

Så gosig när han kommer skuttandes,

~ mamma mysa, säger han,

och vi kramas och myser,

för att sekunden senare,

~ mamma busa.

Hjärta på det. 

snart två månader

Vår Lillebror växer så det knakar och är snart två månader!

Herrejisses så dagarna flyger iväg.

Fast ändå, kommer jag knappt ihåg vad vi gjorde dagen innan när jag vaknar på morgonen,

tänker att det är bra för då torde jag vara i nuet.

Lillenbor sover gärna länge på mornarna,

och jag passar på att mysa med han en stund,

innan han somnar om, strax efter att Storebror skuttat upp.

Långsamma mornar råder just nu,

och det gillar nog hela familjen.

Så skönt slippa titta på klockan och passa tider,

förskolor och jobb,

utan nu hinns det med både en och två extra koppa kaffe,

och rita lite extra länge med Storebror eller bläddra i någon bok,

utöver allt busande förståss.

Vi påbörjade projekt bygga veranda,

med utsikt över havet,

och i skrivandets stund skruvas de sista skruvarna.

Sen ska vi ta en bastu jag och den andra,

och sitta på vår veranda,

som vi trodde skulle ta hela sommaren.

Vi ska skåla för sommarlov och för livet.

Så himla fint.

vilopaus

Knappt hinner jag vakna efter de där nätterna,

då vi bara sov och sov jag och Lillebror,

så kommer hostan, snuvan och huvudvärken.

Typiskt.

Och Storebror hostar han med ( och snorar förståss, men det är mer regel än undantag),

så nattsömnen blir inte den bästa.

Så han tar små vilopauser lite nu och då istället,

och när hans snarknigar når mitt öra,

tassar jag in och bara står bredvid hans säng en stund,

och tittar på denna fina gosse.

Tröttnar man någonsin på att se sina barn sova?.

Lillebror sover han också på dagarna förståss,

och han följer sin ät och sovklocka,

precis som sin storebror.

Vi börjar även lära oss hans olika lätens betydelse,

och han säger till när han exempelvis börjar bli trött.

Mellan ät och sovpauserna,

pratar han på, skrattar och ler mot oss,

och följer sin Storebror med både ögon och öron.

~ TITTA lillebror, (!!!) 

kommenderar Storebror och tar ett bamsehopp i soffan.

för att sedan pladask landa och bryta ut i ett porlande skratt.

Voi, voi, tänker mamman,

börjar han redan lära sin lillebror allt vad han kan?

jag och lillbebror

Idag fick jag några timmar själv,

tillsammans med lillebror.

Det behövdes efter morgonens utbrott,

då tårarna sprutade åt alla håll

efter ett missförstånd mellan oss föräldrar,

som det så lätt kan bli.

Efter påtår efter påtåren redde vi ut det hela,

och pappan och storebror hoppade i bilen för att hälsa på farfar.

Lillebror fortsatte sussa sött,

och jag kokade en stor kanna kaffe och snörde benen på soffbordet.

Även fast allt det där andra som borde göras,

rev i mig, 

~ den rena tvättens sväller ut ur i torktumlaren, skura golven efter att de dammsugits på morgonen,

byta sängkläder, plocka ur diskmaskinen,

ta redan på allt skräp som samlats i trappen,

osv, osv, osv, 

bestämde jag mig att (för en gång skull!) bara sitta.

Och sitta.

Och sitta.

Och fota.

Jag fotar mindre, medvetet, då jag vill vara här och nu.

Verkligen här och nu, och inte jaga fototillfällen konstant.

Det leder naturligtvis till att lillebror kommer att ha ett tunnare fotoalbum det första året,

jämfört med storebror,

men inbillar mig att han inte kommer att misstycka...

Idag hade jag inspirationen och lusten att fånga några kort,

med systemkameran för en gångs skull,

mellan kaffedrickandet och pussandet på lillebror,

när han mätt och nöjd surrade på en stund tillsammans med mig.

Ack så fint vi har det,

tänkte jag medan regnet smattrade mot fönstret,

och mammahjärtat svällde upp av kärlek,

när hon log tillbaka till den där fantastiska lilla människan.

bröderna

Tiden springer iväg,

och helt plötsligt är min lilla baby f.y.r.a veckor.

Liten som en plutt fortfarande i mina ögon,

men får nog konstatera att han växer mycket :).

Pappan har jobbat helg och sedan eftermiddag,

så det har bara varit jag, lillebror och storebror.

Det har varit kaos.

Men det har gått.

Självklart har sov och ät klockan ringt samtidigt för dem båda,

självklart väcks den ena av den andra,

självklart behövdes båda tröstas samtidigt.

Mamman grät också,

av trötthet, stress och den ständigt pickande känslan av otillräcklighet,

Det har varit total kaos,

men det har gått.

Och det blir bättre för varje dag,

och helt plötsligt så är det mest bara harmoni hela tiden,

och så lättsamt.

Och det är de stunderna jag fokuserar på,

det andra är bara.

Så som livet är.

Storebror.

Vi ler i smyg, både jag och pappan,

när vi hör han sjunga där han sitter vid köksbordet,

eller berättar någonting för oss så flitigt med många ord,

och så flinar han. Och skrattar, det där skrattet som går rakt in i hjärtat.

Och han tycks ändå tycka att lillebror även var självklar för han.

Han kommer med nappen eller speldosan som han drar igång när lillebror är ledsen,

och hjälper till vagga med vagnen,

eller kommer och ger en puss då och då.

Han berättar vad lillebror gör,

och ser till så att han har blöjor nära till hands.

Och mamman ser på,

och låter han få vara med, få känna sig viktigt och delaktig.

Och så ler hon,

herrejisses, 

de här två.

Bröderna.

Så himla fint.

våran lillebror

Vi tittade alla ut genom fönstret,

när vi gick genom den långa korridoren fram till entren till bb- hotellet.

~ vi kommer att prata om våren då han föddes,

den våren det var så mycket snö,

trots att det redan är majmånad.

Och vi skrattade alla tre, 

och fortsatte framåt i korridoren.

~Är det ert första barn, 

frågar barnmorskan som skjuter mig i rullstolen.

~Nej, svarar jag, vårt andra.

Vi har väntat länge på han,

och äntligen kom han.

Våran lillebror.

Jag stryker han över kinden,

och torkar bort en tår som letar sig fram i högra ögonvrån.

En tår av lycka, av glädje, tacksamhet, stolthet-

k.ä.r.l.e.k.

Våran lillebror.

Du kom en torsdag den tredje maj,

en mulen och grå dag,

med fuktig luft och stora snöhögar utanför fönstren.

Då kom du,

och lät ingen missa  med sitt öra din ankomst.

Våran lillebror, så självklar.

Vi väntar på dig

Tiden sniglar sig fram.

Jag vaknar flera gånger under nattens timmar,

och tänker att nu, nu kanske du kommer.

Kämpar med sömnen,

kroppen är så trött så trött.

Men ändå kan jag inte somna om.

Dagarna går.

En, två, fyra och sju dagar har gått sedan du beräknades att anlända.

Nu har väntan ändrat skiftning, 

från frustration och otålighet,

till oro ömsom förtvivlan.

Sömnbristen och den totala avsaknaden på motion,

göder tankarna än mer.

Jag känner dig, 

när du bökar där i magen,

och jag stryker med min hand på det jag tror är ditt knä.

Visst är du där,

och visst kommer du snart.

Så lyfter jag blicken,

från det tomma intet där den fastnat en stund.

Klär på mig och hämtar Pyret från förskolan.

Våran lilla solstråle som de kallar honom,

både barn och vuxna,

där han skuttar omkring och sprider glädje.

Och pratar  och berättar.

Och jag tar honom i min famn,

snusar honom i nacken.

~ Mamma, titta vatten,

kom,

säger han och tar min hand 

Jag stannar där i det ögonblicket,

då jag känner hans varma lilla hand,

omsluta min,

och hans ivriga ögon tittar in i mina,

med förtjusning,

innan han drar mig mot vattenpölen,

som vi båda plaskar i,

medan vi skrattar.

Han äter ivrigt av köttfärssoppan,

och trycker in nästan hela brödet i munnen på en gång.

Så skrattar han mellan tuggorna,

och mammahjärtat sväller över av kärlek,

och stolthet.

Jag känner mig så otroligt rik,

och du får ta din tid,

~ Fjunet där i  magen.

Vi är här, när du är redo.

En dag i taget

Det visade sig att det skulle ta längre tid än vad jag trodde,

att få tillbaka aptiten och faktiskt få behålla maten.

Den här gången gjorde sömnbristen att jag tömdes totalt på energi,

både fysiskt och psykiskt.

Allting känns otroligt tungt.

Jag tänker ibland på det som komma skall,

vakna nätter, och mindre möjligheter till vila,

~ hur ska jag orka om jag redan är såhär trött.

Men så påminner jag mig själv om att energin kommer att komma tillbaka,

att jag kommer få tillbaka min kropp.

Att jag kommer kunna vara ute på ett helt annat sätt,

få ta långa promenader och andas frisk luft.

Att jag kommer ha matlust, och äta i massor.

Och att jag inte är ensam.

Så nu tar jag en dag i taget, 

och låter dagsformen få bestämma tempot.

Jag vilar.

Och vilar lite till.

Idag orkade jag till och med sätta mig på trappen en stund,

och dricka en kopp kaffe,

och jag kände glädje. 

Solen värmde min nästipp.

och jag kände lycka.

Och så mitt lilla Pyre.

Han kröp så tätt intill han kunde där i soffan,
med min arm slingrad runt sig,

efter att han plaskat i badet.
Vi såg på boliboo tillsammans.

Jag snusade han i pannan,

och strök han i håret.

Han tog min hand,

och vi satt så.

Panna mot panna,

och höll varandra i handen.

Hur tömd på energi jag än är,

övervinner kärleken och glädjen till min lilla gosse,

allt.