När solen tittar fram allt oftare,
och doften utifrån,
doften av vår och liv,
gör sig allt starkare,
då har jag svårt att sitta inne.
De där kontrasterna,
mellan snö, is, kyla, och minusgrader.
När allting stannar upp, blir stilla, som ett dimmigt andetag,
möter jord, färger, värme och liv,
finner jag vara nästan som magi.
Att se hur saker och ting förändras av naturen.
Den där marsdagen året tjugohundratolv,
när dimman kröp sig tätare över isen, och himlen var grå och täckt av moln.
Då när vinden var isande kall, och plusgraderna få,
var det ändå sådär vårigt ute.
Brasan tändes och halstret plockades fram.
Tipset är, om man inte har ett mackjärn och kanske är lite less på att grilla korv,
att smöra några franskor, och göra en dubbelmacka med någon god ost i,
slå in i folie och sedan halstra över glöden.
Resultatet blir himmelska mackor, med sådandär krispig yta, och mjuk mitten.
Doften av nykokt kaffe åker snålskjuts med vinden,
och sittandes där, med nyhalstrad smörgås i ena handen,
och nykokt kaffe upphällt i muggen i andra handen,
ja, då trivs jag som fisken i vattnet.
Skidandes hem, låg dimman ännu tätare.
Någonting lät från skogen, och fåglarna flög högt över isen.
Jag såg några svanar, inte denna gång,
men gången innan det.
Fem stycken, som ropade när de flög över träden.
Det om någonting är väl tecken om vår,
och jag kan inte låta bli att undra, hur kan de veta att droppar från taken,
och att mossan smält fram?
Mysig söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar