En vandring....

Det slog mig en dag, när jag satt där i soffan med svärmors yllesockor,

vid det gamla bordet från början av 30-talet,

och den där ringen på mitt finger,

att jag är omgiven av mycket gamla saker, nästan ett helt sekel bakåt i tiden från nu.

Att sådant kan resa genom tid och rum,

och bära med sig så mycket från en annan tid,

som vi aldrig kan få uppleva.

En person som jag aldrig hann träffa , från då,

är min mormor.

Hon har, och är fortfarande, väldigt viktigt för mig.

På något sätt.

Kanske är det därför som hennes konfirmationskors för hänga framme,

och så den magiska bilden, dock inte original, but still,

på henne och alla hennes syskon och föräldrar.

Att min mormor har haft detta kors hängandes runt sin hals,

då, för länge länge sedan.

Och att jag nu, samma kors, kan hänga över min hals,

det närmsta jag någonsin kommer att komma henne.

Och så de där besticken min kära mor letade fram åt mig,

för att ha här i lägenheten i staden.

De där besticken som användes, ja, var det på 50-talet,

av både min morfar och mormor och alla de gäster dom besökte dem på paradisön.

Och nu håller jag och den andra, och alla våra gäster i dessa bestick,

tänk om de kunde berätta sin historia.

Och så har jag dagligen, nästan,

min mormorsmor förlovningsring runt fingret.

Den tidens arbete och slit är märkt på ringen för evigt,

i form av små hack och skador.

Tanken svindlar, när jag tänker att min mormorsmor fick denna,

i slutet av 1800-talet och nu ligger den här, på tvåtusentalet,

 i mitt skåp.

Att hon, en gång i tiden, burit denna i form av ett löfte hon gav till sin man,

och jag alla,  nu har den i min ägo.

Magiskt, ofattbart och skrämmande.

Fantastiskt.