Jag vill se måsarna

Som de två sjuklingar vi är, smyger vi omkring här hemma,

till vårat lilla hörn i vardera sidan av bostaden.

Jag framför datorn såklart, studerandes.

Jag saknar mina joggingrundor med mina rosa skor,

men visst är det väl så att så länge halsen gör sig hörd, bör man hålla sig lugn?

Rösten är fortfarande nästan helt borta.

Nej, tänkte jag för mig själv det här går inte.

Jag sitter fast i båten utan åror, och min tankeförmåga tycks ha stannat.

Men ändock så fortsatte jag, söka information, läsa samma rad för tusende gången.

Nej sa jag till mig själv,

nu vill jag se måsar.

Så vi for i riktning mot havet,  och inte bara måsar fick se, 

utan mina öron fick höra ljudet av en båt.

Havet gnistrade där i hamnen, och några båtar stod vackert placerade vid bryggan.

Isen var borta.

Vi begav oss mot den andra hamnen, där låg isen fortfarande kvar,

och det där huset där på udden såg ensamt och kallt ut.

Fåglarna kvittrade och åt av det som bjöds,

på de fläckar kring vassen som var fri från is.

Någon eldade en bit bort, 

det luktade magiskt i luften.

Vår, liv, hav och natur.

Varm i hjärtat for vi hem,

jag satt tyst, såklart när rösten är borta,

men även om den hade tjänat mig just då, hade jag ändå suttit tyst där i bilen på väg hem.

Tyckte mig höra det där motorljudet fortfarande,

men framförallt hoppade hjärtat av glädje när jag såg det gnistrande havet framför mig.

Så magiskt och vackert.

Te fick det bli, en kopp,

och en till tror jag.