När hösten sakta börjar göra sig påmind,
smyger sig även mörkret tätare och plötsligt strålar solen endast för en stund.
Men denna höst och början av vinter,
har jag inte reflekterat mer över detta än att det konstant är mörkt,
mer som en självklarhet och acceptans,
än ett jämmer och bön om mera ljus.
Och kanske att jag kan tycka att även mörkret på sitt vis,
faktiskt kan behövas.
Att få tända de där ljusen,
och på något sätt sakta ner,
om än kanske inte i vardagen eller det dagliga så,
men på något sätt ändå i själen.
Jag behöver det faktiskt på något sätt,
att få stanna av,
för att sedan ta nya tag, mot nya mål och horisonter.
Med vetskapen om såklart,
att det vänder och kommer att bli ljust igen.
Imorgon är det fredag, och åter helg,
~tjoohoo, tjohej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar