Veckan startade inte som planerat,
och huvudet fortsatte envist dunka när jag gick till bilen på morgonen.
Den där molande värken började sakta krypa fram under Eurovision,
och krampar sig envist kvar.
Så jag försökte ta tag i dagen så gott det gick,
och jublade inombords när jag fick ratta hemåt igen,
där middag på söderbalkong väntade.
Den andra kokade kaffe,
och jag väckte försiktigt liv i min burk.
Började bläddra bland alla dessa bilder,
bilder från vår resa till kristallblåa Kroatien,
med tegelmärkta gränder, och bländande vita hus.
Och såhär några dagar efter att vi landat på svensk mark igen,
börjar jag sakteligen gå igenom resan igen,
stundvis.
De där gränderna,
slingrandes mot samma håll,
mot havet,
och den varma tryckande luften,
och brända axlar,
med kameran mestadels hängandes.
Förvånade mig själv, då min första tanke inte alltid var att fota,
utan snarare att se, att försöka ta in allt det jag skådade,
och minnas.
Att faktiskt njuta av där jag stannade,
mitt i gränden och tittade på duvorna,
eller ljusets speglingar i de tusen tegelstenarna.
Och så mitt fina sällskap,
som vet precis vilka strängar han skall spela på,
för att få mig måttligt irriterad,
men även för att locka fram det där skrattet,
då jag vänder huvudet upp mot himlen,
och skrattar högt.
Återkommer med mera foton,
men nu tar jag måndagskväll.
Hoppas ni mår gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar