En klagosång~ fast mer bara prat

Jag tuggar på den andras blåbärsbars han gjorde igår,
och snyter mig.

Och tycker synd om mig själv,

- det gör jag,

ibland måste man få göra det.

Min krampande muskel dök upp igen,

och jag haltade mig igenom vardagen,

för att sedan börja hugga till i höft och rygg,
vid varje fotsteg.

Tog mig envist ut på paradisön förståss,

och efter lite haltande uppför stigar och hällar,

och det började att släppa.

Lycklig i själen badade jag,

omgiven av mörkret, inbäddad i havet.

Ovetandes om morgondagens överraskning.

Förkylning,
~ sådär bara pang.
Tänkte någonstans att har jag riktigt riktigt tur,
är det borta lagom till måndagen.

Men feberdrömmarna fortsätter hägra under småtimmarna,

och den eviga huvudvärken hör till alla vakna timmar.

De få krafter jag har använder jag till att koka kaffe,

och beundra mina fina koppar jag fått av finaste kistan,

och längtar till helgen då jag minsann är super frisk,

och får finbesök till ön.

Sedan streckser jag bron,
första säsongen,

och väntar på att den andra skall komma hem,

så någon kan höra min klagan.

Jag somnar, och vaknar i en klibbig, blöt skjorta,

än en gång.

Fast jag klagar ändå inte,
~ inte så,
 utan försöker ha peace.
Less är jag däremot, på dessa återkommande förkylningar.

Håller tummar för att jag nu gjort mitt,

och att de här traskande bacillerna lämnar mig ifred ett långt långt långt,

tag framöver.

Och den här höften och ryggen,

som envist hugger i mig fortfarande,

ja, det tänkte jag försöka bota med lite fysisk ansträngning,

och min fantastiska kiropraktiker förstås.

Hoppas att ni mår gott, och får vara friska

och promenera ute i den friska höstluften
Hösten den kom minsann,

och jag känner mig redo att välkomna den med öppna armar.