Jag ramlar in över tröskeln.
Det är varmt, svettigt och flåsigt.
Magen kurrar högt, benen krampar och ryggen värker.
Pyret i magen börjar möblera om där inne
och jag ler.
Tur att jag påminns om all den kärlek som väntar,
om den där lilla i magen,
som ska bli en del av vår familj.
Inte kunde jag i min vildaste fantasi,
tro att det växte ett liv inom mig,
då på tjejmiddagen i stan.
Då när jag skrattade högt och sa,
~ att inte blir det än på ett tag.
Jag försöker ofta greppa den tanken,
att en individ har bosatt sig där i magen,
och är en del av mig, och den andra.
Jag kan inte riktigt bena ut vad det innebär,
att ett plus ett nu blir tre.
Att livet aldrig kommer återgå till det normala,
utan att ett helt nytt kapitel av glädje och utmaningar,
lurar runt hörnet.
Glädje.
Tacksamhet.
Rädsla
Spänning.
Panik
Förväntan.
Så många tankar och känslor som passerar genom mig varje dag.
Jag tänker att ibland är det tur att jag bär på pyret i nio månader,
för att ha en liten chans att smälta vad som komma skall.
Vad som faktiskt sker.
Men, blir man någonsin redo egentligen?
Kanske dags att spänna på sig bältet och bara hänga med i livet,
och se vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar