En dag i taget

Det visade sig att det skulle ta längre tid än vad jag trodde,

att få tillbaka aptiten och faktiskt få behålla maten.

Den här gången gjorde sömnbristen att jag tömdes totalt på energi,

både fysiskt och psykiskt.

Allting känns otroligt tungt.

Jag tänker ibland på det som komma skall,

vakna nätter, och mindre möjligheter till vila,

~ hur ska jag orka om jag redan är såhär trött.

Men så påminner jag mig själv om att energin kommer att komma tillbaka,

att jag kommer få tillbaka min kropp.

Att jag kommer kunna vara ute på ett helt annat sätt,

få ta långa promenader och andas frisk luft.

Att jag kommer ha matlust, och äta i massor.

Och att jag inte är ensam.

Så nu tar jag en dag i taget, 

och låter dagsformen få bestämma tempot.

Jag vilar.

Och vilar lite till.

Idag orkade jag till och med sätta mig på trappen en stund,

och dricka en kopp kaffe,

och jag kände glädje. 

Solen värmde min nästipp.

och jag kände lycka.

Och så mitt lilla Pyre.

Han kröp så tätt intill han kunde där i soffan,
med min arm slingrad runt sig,

efter att han plaskat i badet.
Vi såg på boliboo tillsammans.

Jag snusade han i pannan,

och strök han i håret.

Han tog min hand,

och vi satt så.

Panna mot panna,

och höll varandra i handen.

Hur tömd på energi jag än är,

övervinner kärleken och glädjen till min lilla gosse,

allt.

Blombud och fika

Jag fyllde år,

och jag kalasade hela förra veckan.

Ett blombud anlände även till min dörr,

och jag öppnade försiktigt pappret om buketten,

och möttes av ett hav av färger.

Det är för mig en sprakande lyx.

Jag och den andra for till en annan stad under helgen,

för lite shopping, god mat, fika i mängder förstås,

och en natt på hotell.

Samtal, tystnad, blandat med skratt,

fina stunder att bevara i hjärtat.

Fjunet i magen bestämde sig även för just då,

att göra en framåtdykning i 90 grader,

och hålla sin mamma vaken hela natta.

För att sedan lägga sig till rätta,

på min magsäck,

vilket gjort att jag haft ett enormt tryck sedan dess.

Illamående dygnet runt och inte fått behålla maten.

L.e.s.s. är bara förnamnet.

Men så började det att lätta lite igår,

och mina två köttbullar som jag lyckats peta i mig till middag, 

fick jag behålla,

och det skulle firas förstås.

Så idag köpte jag lite fika,

för att jag kände mig värd det.

Sen, att jag knappt fick i mig mer än några teskedar av krämen,

är en annan sak,,,

.

Febern har dragit sig tillbaka för denna gång,

och vi jublar förståss,

och Lillpyret tar små hoppla-steg när han springer fram och tillbaka i huset.

Fast rosslet i halsen segar sig kvar,

och så torkar vi näsan varann sekund ungefär.

Vi se på boliboo och tra-tor,

nära nära i soffan,

och skrotar i pyjamasen nästan hela dagen.

Borstar tänderna extra länge, 

så vi hinner leka lite med vatten också innan vi byter om.

för att köra lite brumbrum,

och läsa i bok.

Mina dahliafrön har börjat gro,

och såklart blir jag sugen på att så mer.

Tänker ändå att det får vara med måtta,

då jag inte vet hur mycket energi och lust det kommer finnas till att odla,

kommande vår och sommar,

det är ju ändå någonting speciellt med att förså.

En viskning om vår.