snart två månader

Vår Lillebror växer så det knakar och är snart två månader!

Herrejisses så dagarna flyger iväg.

Fast ändå, kommer jag knappt ihåg vad vi gjorde dagen innan när jag vaknar på morgonen,

tänker att det är bra för då torde jag vara i nuet.

Lillenbor sover gärna länge på mornarna,

och jag passar på att mysa med han en stund,

innan han somnar om, strax efter att Storebror skuttat upp.

Långsamma mornar råder just nu,

och det gillar nog hela familjen.

Så skönt slippa titta på klockan och passa tider,

förskolor och jobb,

utan nu hinns det med både en och två extra koppa kaffe,

och rita lite extra länge med Storebror eller bläddra i någon bok,

utöver allt busande förståss.

Vi påbörjade projekt bygga veranda,

med utsikt över havet,

och i skrivandets stund skruvas de sista skruvarna.

Sen ska vi ta en bastu jag och den andra,

och sitta på vår veranda,

som vi trodde skulle ta hela sommaren.

Vi ska skåla för sommarlov och för livet.

Så himla fint.

vilopaus

Knappt hinner jag vakna efter de där nätterna,

då vi bara sov och sov jag och Lillebror,

så kommer hostan, snuvan och huvudvärken.

Typiskt.

Och Storebror hostar han med ( och snorar förståss, men det är mer regel än undantag),

så nattsömnen blir inte den bästa.

Så han tar små vilopauser lite nu och då istället,

och när hans snarknigar når mitt öra,

tassar jag in och bara står bredvid hans säng en stund,

och tittar på denna fina gosse.

Tröttnar man någonsin på att se sina barn sova?.

Lillebror sover han också på dagarna förståss,

och han följer sin ät och sovklocka,

precis som sin storebror.

Vi börjar även lära oss hans olika lätens betydelse,

och han säger till när han exempelvis börjar bli trött.

Mellan ät och sovpauserna,

pratar han på, skrattar och ler mot oss,

och följer sin Storebror med både ögon och öron.

~ TITTA lillebror, (!!!) 

kommenderar Storebror och tar ett bamsehopp i soffan.

för att sedan pladask landa och bryta ut i ett porlande skratt.

Voi, voi, tänker mamman,

börjar han redan lära sin lillebror allt vad han kan?

jag och lillbebror

Idag fick jag några timmar själv,

tillsammans med lillebror.

Det behövdes efter morgonens utbrott,

då tårarna sprutade åt alla håll

efter ett missförstånd mellan oss föräldrar,

som det så lätt kan bli.

Efter påtår efter påtåren redde vi ut det hela,

och pappan och storebror hoppade i bilen för att hälsa på farfar.

Lillebror fortsatte sussa sött,

och jag kokade en stor kanna kaffe och snörde benen på soffbordet.

Även fast allt det där andra som borde göras,

rev i mig, 

~ den rena tvättens sväller ut ur i torktumlaren, skura golven efter att de dammsugits på morgonen,

byta sängkläder, plocka ur diskmaskinen,

ta redan på allt skräp som samlats i trappen,

osv, osv, osv, 

bestämde jag mig att (för en gång skull!) bara sitta.

Och sitta.

Och sitta.

Och fota.

Jag fotar mindre, medvetet, då jag vill vara här och nu.

Verkligen här och nu, och inte jaga fototillfällen konstant.

Det leder naturligtvis till att lillebror kommer att ha ett tunnare fotoalbum det första året,

jämfört med storebror,

men inbillar mig att han inte kommer att misstycka...

Idag hade jag inspirationen och lusten att fånga några kort,

med systemkameran för en gångs skull,

mellan kaffedrickandet och pussandet på lillebror,

när han mätt och nöjd surrade på en stund tillsammans med mig.

Ack så fint vi har det,

tänkte jag medan regnet smattrade mot fönstret,

och mammahjärtat svällde upp av kärlek,

när hon log tillbaka till den där fantastiska lilla människan.

bröderna

Tiden springer iväg,

och helt plötsligt är min lilla baby f.y.r.a veckor.

Liten som en plutt fortfarande i mina ögon,

men får nog konstatera att han växer mycket :).

Pappan har jobbat helg och sedan eftermiddag,

så det har bara varit jag, lillebror och storebror.

Det har varit kaos.

Men det har gått.

Självklart har sov och ät klockan ringt samtidigt för dem båda,

självklart väcks den ena av den andra,

självklart behövdes båda tröstas samtidigt.

Mamman grät också,

av trötthet, stress och den ständigt pickande känslan av otillräcklighet,

Det har varit total kaos,

men det har gått.

Och det blir bättre för varje dag,

och helt plötsligt så är det mest bara harmoni hela tiden,

och så lättsamt.

Och det är de stunderna jag fokuserar på,

det andra är bara.

Så som livet är.

Storebror.

Vi ler i smyg, både jag och pappan,

när vi hör han sjunga där han sitter vid köksbordet,

eller berättar någonting för oss så flitigt med många ord,

och så flinar han. Och skrattar, det där skrattet som går rakt in i hjärtat.

Och han tycks ändå tycka att lillebror även var självklar för han.

Han kommer med nappen eller speldosan som han drar igång när lillebror är ledsen,

och hjälper till vagga med vagnen,

eller kommer och ger en puss då och då.

Han berättar vad lillebror gör,

och ser till så att han har blöjor nära till hands.

Och mamman ser på,

och låter han få vara med, få känna sig viktigt och delaktig.

Och så ler hon,

herrejisses, 

de här två.

Bröderna.

Så himla fint.