När det börjar vända igen

Ja, så vad gör man då när man helst vill gömma sig under täcket hela dagen och få vara lite ynklig en stund.

Att inte vara den där kvinnan som snart fyller 25 år och läser nationalekonomi,

med tusen saker att göra och samtidigt vara framåt och skrattig med ett litet hack i själen.

Man tar en dusch eller ett bad. Peelar kroppen ordentligt, bort med allt negativt och dräpande tankar, känner hur det rinner av kroppen och sedan smörjer man in sig. Även ansiktet, och så duttar man lite parfym bakom öronen och tar på sig yllesockorna, för min del vart det svärmors. 

Och så en stor härlig skjorta ( även den svärmors). Sen kryper man ner under täcket, ser en serie, läser en bok eller kanske sover lite. Till middag tänder man en massa ljus, serverar älgfärsbiffar med rosmarins rostade morötter och potatis. Eller något annat man gillar.

Här emellan någonstans om man orkar, kan och vill går man en liten promenad. Drar in djupa andetag, och låter luften cirkulera runt i kroppen tillsammans med syret. Efter middagen, kryper man upp på kökssoffan, om man har en annars funkar tvsoffan också bra, och vilar en stund efter maten medan kaffet kokar. Till det tar man en bit choklad. Till kaffe alltså. Och sitter där och lyssnar på kroppen. Mörket hägrar utanför, ljusen fladdrar i vinden från det öppna fönstret. Ja, lite halvslö och sådär moloken är man fortfarande. Jamen, då hämtar vi filten och slözappar på tv. Kanske ringer någon för att få höra hur fantastisk man är, eller så får den andra överrösa med fina magiska ord. Och så ligger man bara där, och kanske ler lite. Ler för livet och för de där som faktiskt tycker om mig för att jag är jag och gärna vill ha mig i sitt liv för att jag gör dem glada och tillfreds och ge dem något bara jag kan.. Ja, då ler man helt plötsligt lite mera, och zappar lite halvslött sådär på tv:n och ja, sedan så mår man ganska så bra igen.
Och någonstans förstår att det faktiskt måste få ta tid, att läka.
Och att det faktiskt inte är någonting negativt och ingenting man kan skynda fram,
utan takten måste hjärtat och själen själv få avgöra.
Och så låter jag det vara också.

De är så jäkla trist, men de behövs dessa dagar, dessa beslut och dessa stunder. Faktiskt. Och de gör mig, konstigt nog, faktiskt lite lyckligare.