Expedition Snö

I fredags när jag steg upp,

och faktiskt tyckte lite synd om mig själv, 

då halsen hade förvandlats till en fotboll,

och hostan var ett faktum.

Men så tittade jag ut, och det var så ljust.

Hörde grannen skotta på gården, och naturligtvis skulle även, vi, alla gå ut.

Jag och mina små pälsbollar.

De delade inte samma glädje som jag kan meddela,

utan fick snarare dra dem ut istället för att de själva glatt skuttade.

Och så mycket snö det var.

Så vitt och fluffigt.

Och kallt tyckte den svarta Katten Gustav.

Han som brukat borra ner sitt huvud i snön,

och sedan titta upp lyrisk i ögonen,

med en massa snöflingor hängandes från morrhåren.

Nej, han vände nästan i dörren han.

Men inte Katten Zimba inte.

Även fast han nog ville, tog han en extra rund och nosade,

och tittade och kände.

Men tillslut skuttade även han in, 

ty känsligare tassar får man leta efter.


Och så det snöar.
Hon namntvillingen tror att jag önskat alldeles för mycket snö,
och visst är det nästan tredubbelt med snö på både grillen, 
ja den står fortfarande där ute och väntar på att halstra strömming,
och bordet som jag tänker låta stå där och målas av väder och vind.
Så en liten snöskyffel måste nog den andra ta och fixa,
och skotta och skotta.
Och då går vi nog ut innan allehopa,
och hoppar lite i snön.


När tredje ljuset brinner
är snart lucia här.
Hon bjuder oss på kaffe
och bud om julen bär.


Tredje ljuset har jag tänt här på det hundraåriga bordet.
Då min hals vägrar återgå till det normala och brist på näsdukar är ett faktum,
så jag bäddar ner mig när här med den röda julefilten från Svärmor-
som kommer tas fram varje år framöver i någon sorts varm tröst,
 och kärleksfullt stickade raggsockor från Österbotten.
 Och här blir jag tills det är dags för att åka i ett vitt vinterland,
och äta det godaste julbordet.