.

Han fyllde f.e.m månader i början av februari,

och min kropp drogs ihop som i någon sorts panik.

Då förut, längtade jag tills han skulle bli äldre,

stadigare, mer närvarande med oss,

och visa oss världen igen,

men nu när vi precis har börjat denna resa,

känns det som att jag har missat tiden innan den.

Dagarna kan ibland kännas extremt långsamma,
speciellt när jag själv är mer sovande än vaken,

samtidigt som de flyger förbi så snabbt,

att jag nästan bara känner en flämtande vindpust.

Men så påminner jag mig själv,

om att jag varje dag när jag vaknar,

så finns han där.

Och det är precis han som är där,

han som vi fick träffa då när vinden var ljummen,

och solen strålade.

Han har börjat skratta,

sådär klingande härligt och det går ända in i själen.

Och jag skrattar och han skrattar ännu mer,

och så håller vi på tills vi inte orkar skratta mer.

Och då tar jag upp honom, för att jag behöver honom.

Och så är det för mesta,

att jag behöver honom mer många gånger,

än vad han behöver mig.

Och några semlor har hunnit slinka ned,

som smakade himla gott efter att gården blivit skottad

eller efter promenaden på isen med lillpyret surrades i skidpulkan.

Och det är inte ens mars ännu tänker jag,

när jag stannar några sekunder där ute på isen,

och bara andas.

Det är inte ens mars ännu,

och vi ha hela vårvintern framför oss.

Vilken lycka.