27 september, 2016

Promenad genom skogen





Idag har vi promenerat genom skogen till en av de många som står mig nära.
Hon bjöd på pastasallad, den godaste på länge, och vi bara var.
Där och då.
Lillpyret sov gott ute på altanen, i den friska luften.
På vägen hem däremot ville han göra allt annat än att just sova,
och passade på att träna lungorna ordentligt.





Jag tänker på det engagemang, omtanke och kärlek jag fått från mina nära,
redan när lillpyret endast var ett litet frö där i magen.
Av de som jag inte är bunden till genetisk,
utan är sammansvetsade med på många andra sätt, och är en del av min familj.
Min stora familj som är som ett pärlhalsband, där varje en är unik på sitt sätt.

Och jag blir verkligen glad i hjärtat,
när jag påminns om hur de alltid funnits där,
och alltid kommer att finnas där för mig,
Och nu även för min son.
Hur de välkomnat honom till världen,
med kärlek, omtanke och engagemang.
Det är verkligen rikedom om något.
Det spelar som ingen roll egentligen hur man är knuten till varandra,
utan hur relationen är uppbyggd.

Nu är det någon som håller på att vakna,
äntligen blir det pusskalas.








20 september, 2016

.




Dagarna flyter ihop.
Det vi gjorde igår, känns som flera veckor sedan,
och jag kommer knappt ihåg.
Planerna för morgondagen blir oftast genomförda dagen efter imorgon,
eller dagen efter, dagen efter imorgon.
Vi lär oss mer och mer,
att det här med att planera och passa tider,
kräver planering inför planeringen.

Jag börjar komma in i den takten,
att det spelar inte så stor roll egentligen hur det blir.
Det viktiga är harmonin,
och nuet.





Och jag fotar lillpyret.
Massor, varje dag.
Mestadels med mobilen förståss,
då den alltsom oftast är nära.
Men även med kameran,
som väckts försiktigt från dess sömn,
och att fota kan vara så roligt.
Och att det alltid blir bra med en modell som denna,
älskade barn.





Jag befinner mig mellan baby blues och baby lycka.
Mellan tårar som rinner av lycka men även av någonting annat oförklarligt.
Den andra läser om baby blues,
högt medan jag snusar lillpyret i nacken.
Och jag känner någonstans att det går att vända,
att jag kommer för varje dag som går,
andas i takt med mig själv igen,
med min lille gosse och med livet här och nu.
Men också att det är helt okej,
att inte alltid vara på topp,







16 september, 2016

I den fluffiga världen




Jag tittar upp och möter en vaken blick,
mitt i natten,
och innan missnöjet och hungern ljuder genom hans läppar,
ligger vi mage mot mage,
och hans fötter vilar mot mitt lår.
Kan knappt räkna timmarnas sömn på en hand,
och trots att morgonen snart börjar,
försöker jag befinna mig här nu.
Här i vår fluffiga värld, bland täcken och kuddar.
Bland doften av bebishud, avsparkade små sockar,
spretande fingrar,
och tonvis med kärlek.

Jag nynnar tyst,
medan jag snusar på hans panna,
och håller hans små fötter i mina hand,
en text som har rotat sig där någonstans inom mig.

du är det finaste jag vet.

du är mitt blod, och mina lungor,
mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.







13 september, 2016



Total lycka.
Så.mycket.kärlek.
Vi har äntligen fått omsluta vår älskade gosse i våra famnar.
En solig septemberdag,
med ljummen höstvind och sprakande färger utanför fönstret,
gjorde han entré, tålmodig och lugn.
Så mycket känslor som bubblar inom mig,
varje sekund, 
och jag vet inte hur jag skall bemöta dem.
Jag håller istället min son i min famn,
och snusar han i nacken.
Jag tror att vi tillsammans kommer på ett sätt.