05 april, 2017

.





Min lilla gosse sitter i sin gåstol och flinar ivrigt mot mig,
där jag sitter vid köksbordet.
Hans två små tänder glimtar fram ibland,
 och jag fnittrar till,
 ~ har väl aldrig sett så söta tänder förut. 

Jag, med pyrets blick i ryggen, reser mig för att se till mina små frön,
som är utplacerade på fönsterbrädena lite varstans i huset.
Jag väntar ivrigt på minsta lilla tecken om liv,
och ler brett när jag ser att gurkörten börjat gro.
Jag väntar på mina knölar,
som förhoppningsvis skall växa sig till stora praktfulla dahlior.
Potatisen får även den trängas på fönsterbrädena för att groddas,
~ tänk om vi har egen potatis till midsommar.

Jag passade även på när olivträdet var nedsatt i pris,
att faktiskt ta med ett hem,
något jag suktat efter länge.
Kanske att vi har egna oliver till sommarens Dry martini.

Jag och grannen var på en föreläsning om träd och buskar till trädgården,
för någon vecka sedan.
Och aldrig kunde jag väl tro att denna lust till odling,
skulle blomma ut där och då,
i fullaste prakt.
Tålamod säger jag till mig själv,
en trädgård kräver tid och tanke,
och att vara en som betraktar en sommar kan nog vara bra...







19 mars, 2017

Tulpaner x 3





Ett efter ett ramlar bladen ned på golvet,
för att sedan spårlöst försvinna ( katterna?).
Jag tycker de är så vackra där de står,
och skulle nog kunna låta dem stå där hur länge som helst...
Fast så lär det inte bli,
så jag passar på att fota dem.
Kanske något att förstora och hänga upp på väggen...






16 mars, 2017

fredag



För någon dag sedan var dagen mer grå,
än sådär mjukt baddande rosa.
Lillpyret var inte heller på sitt bästa humör,
vilket senare visade sig berodde på ett hårstrå i ögat,
och världen runt omkring utanför våra fönster var inbäddad i ett grått tjockt täcke.
Hårstrået hittades, och min lilla gosse sprack upp i ett leende igen,
och berättade massor av viktiga saker för sin mamma,
som mest skyndade på här hemma,
för att hinna med det ena och det andra,
som det absolut inte var någon prioritet på.

När den andra kom innanför dörren stod jag redo i skidkläderna,
och skyndade ut för att valla skidorna,
och ännu fortare begav jag mig ut på isen,
innan den där rösten inom mig vann,
och övertalade mig att stanna inne.




Frisk luft är och har alltid varit, den bästa medicinen för mig,
när det där gråa molnet vägrar vika från min sida.
Och ännu bättre blir det när jag dessutom fysiskt får slita,
och riktigt ta i allt vad jag orkar.

Och det behövdes inte så mycket mer än så,
än några svettiga kilometer här ute på isen,
och det gråa molnet lättade,
för att sedan utplånas helt på vägen tillbaka.

Och jag skuttade in, 
varm, andfådd och mer i nuet.
Mötte helhjärtat min leende son,
och den andra.




Efter att lillpyret hoppat i säng,
tog jag en varm dusch,
och passade på att ha lite hemmaspa,
med peeling, hårinpackning och lyxigt doftande lotion,
som jag fick i trettioårspresent.
Och sedan ingenting mer än soffläge resten av kvällen,
med tända ljus förstås.

Idag vräker snön ned här uppe i Norr,
och jag ser framemot den första sovstunden här hemma,
då jag kan gå ut och skotta gården.
För att sedan gå in och koka två koppar kaffe,
och samspråka vid bordet medan pyret äter aprikosmums,
och jag dricker kaffe.
En start på denna fredag och helg,
helt i mitt tycke och smak.


Önskar er en fin helg.







13 mars, 2017

t.r.e.t.t.i.o



Tänk,
sa jag till den andra,
att vi skall ha fest i vårt hus.
En högst overklig känsla på något vis,
fast vi befinner oss varje dag,
här i vårt hus.
Vårt Happy Place.

Och så det har firats,
hela veckan lång.
Först med massor av pusskalas på pusskalas,
då lillpyret blev sex månader,
och tankarna snurrade runt, runt och runt.
Någonting hände helt klart den där höstdagen,
när han anlände till oss,
någonting inom oss och inom mig.
Ett uppvaknande på någotvis,
om en skörhet och att ingenting kan tas för givet.
Och kanske därför som jag numer kommer på mig själv,
med att tänka på hur fint jag har det,
flera gånger om.




Och så var det någon som fyllde t.r.e.t.t.i.o,
Och denna någon är jag.
Jag smakar på siffran,
trettio.
Och ja, det känns bra.
Som en trygg famn, med tid för omtanke,
själsligt och kroppsligt.

Och jag bakade en chokladtårta,
och åkte skidor ute på isen på självaste dagen.
Fint besök förståss,
och solen strålade dagen lång,
på min födelsedag.




Och dagen efter ställde vi till med fest, och vilken kväll det blev.
Gitarren åkte fram där efter midnatt,
och vi sjöng där vi satt runt bordet,
och hördes säkert ända upp till månen.
Och när alla gästerna gått hem,
satt jag kvar en stund och bara var där i nuet,
en stund att spara.

Och jag slås än en gång,
av en spirande glädje då jag tänker på alla de nära jag har omkring.
Hur mycket omtanke och kärlek jag omges av,
och människor som ger mig av deras tid,
för att fira mig.
Det är den finaste presenten.






23 februari, 2017

.




Han fyllde f.e.m månader i början av februari,
och min kropp drogs ihop som i någon sorts panik.
Då förut, längtade jag tills han skulle bli äldre,
stadigare, mer närvarande med oss,
och visa oss världen igen,
men nu när vi precis har börjat denna resa,
känns det som att jag har missat tiden innan den.
Dagarna kan ibland kännas extremt långsamma,
speciellt när jag själv är mer sovande än vaken,
samtidigt som de flyger förbi så snabbt,
att jag nästan bara känner en flämtande vindpust.






Men så påminner jag mig själv,
om att jag varje dag när jag vaknar,
så finns han där.
Och det är precis han som är där,
han som vi fick träffa då när vinden var ljummen,
och solen strålade.

Han har börjat skratta,
sådär klingande härligt och det går ända in i själen.
Och jag skrattar och han skrattar ännu mer,
och så håller vi på tills vi inte orkar skratta mer.
Och då tar jag upp honom, för att jag behöver honom.
Och så är det för mesta,
att jag behöver honom mer många gånger,
än vad han behöver mig.





Och några semlor har hunnit slinka ned,
som smakade himla gott efter att gården blivit skottad
eller efter promenaden på isen med lillpyret surrades i skidpulkan.
Och det är inte ens mars ännu tänker jag,
när jag stannar några sekunder där ute på isen,
och bara andas.
Det är inte ens mars ännu,
och vi ha hela vårvintern framför oss.
Vilken lycka.







13 januari, 2017

2017



Jag vaknar av ett mysigt pladdrande,
kombinerat med ivrigt sprattlande ben och viftande armar.
Jag möter ett ansikte som spricker upp i ett leende,
och hans ben och armar tycks röra sig i små skutt.

Jag är trött när jag stryker honom över pannan och ner mot kinden,
ler jag också såklart, och viskar godmorgon.
Han väntar på att få komma upp,
och jag omsluter honom i min famn och snusar honom i nacken.
Min trötthet glider långsamt bort,
in bland skuggorna och ljuset tar över.




Vi går ut från sovrummet och tassar in i vardagsrummet,
där vi ställer oss vid altandörren och blickar ut.
Ut över skogen som trängs vid tomtgränsen,
ut över isen som bäddat in havet,
ut över den vassbeklädda kanten, som mynnar ut i havsisen,
ut över de magra björkarna som svajar blygt i vinden.
Ut över vår snötäckta gräsmatta och tomt.

December gick fort,
vi packade ned vårt bohag och flyttade till vårt hus inom några veckor.
Första natten här, i vårt hem,
låg jag länge och lyssnade på min sons andetag,
på den vyshande vinden utanför,
och husets tysta rörelser.
Jag översköljdes av en enorm tacksamhet,
för livet, för oss och för framtiden.
Att jag får befinna mig i detta rus av glädje, rikedom och kärlek,
~ varje dag.







Vi dansar jag och pyret, 
 mellan rummen.
Han försöker hänga med att titta på allt som kommer i vår väg,
men blir trött och vilar huvudet mot min axel.
Jag sjunger om trollmor och hennes elva små troll och närmar mig hans säng,
där jag sakta lägger ned honom och stryker honom över pannan och ned mot kinden.
Han tittar upp med sömndruckna ögon rakt in i mitt hjärta,
och vänder sedan på huvudet och omsluts av John Blund.
Jag står kvar en stund i detta nuet innan jag slänger ett öga ut genom fönstret,
på den vackra naturen,
och jag översköljs av en våg av tacksamhet.

Hej du 2017,
vilket start vi fick ,
och vilket år vi har framför oss.







30 november, 2016

Onsdag



Jag börjar sakta men säkert röra mig utanför boxen,
och prövar att uppleva nya erfarenheter,
tillsammans med pyret utanför hemmets trygga vrå.
Vi far in till stan för lunch med några fina
och vi promenerar genom snöstormen i gatulampornas sken till grannen för födelsedagsfika,
eller kollegan som bor några gator längre bort,
för ett glas rött och fredagsmys.





Och mitt hjärta bubblar av stolthet,
då han går från famn till famn,
och tittar på den person som glatt pratar med honom,
med sina stora nyfikna och varma ögon.
Sedan vänder han blicken och tittar runt i rummet,
tills hans ögon fastnar i mina.
Han hör sin mamma prata där någonstans på andra sidan bordet,
och bidrar han också med ett huuiii,
innan han spricker upp i ett leende.
Kanske somnar han en stund i denna främlings famn,
som i framtiden blir mer som en vän,
att leka och umgås med.





När han hade somnat i sin säng,
inbäddad i hans mustigt blå påslakanset med de två björnarna på,
som hans pappas valde ut när pyret fortfarande var i magen,
då vi gick omkring som två förvirrade ena,  i det stora varuhuset,
och försökte klura ut vad en liten nyfödd människa behöver,
värmde jag mjölk i en kastrull för att njuta av en kopp varm choklad.
Med de skedarna som är fyllda med mintchoklad,
för att röras om med i varm mjölk.

Klockan var strax över sju, en vardagskväll,
och jag tände några ljus för att sedan krypa upp i soffan,
med katten Gustav som täcke,
och lyssnade på stillheten några sekunder,
innan jag satte på ett avsnitt av The Crown,
Och jag var tvungen att pausa plötsligt,
då en överväldigande känsla stormade in i mig,
en känsla av tidlös rikedom.







21 oktober, 2016

Fredag



Det som jag ibland fann tråkigt,
den här tiden förra året,
att krypa upp i soffan, vi två,
se på en film kanske eller zappa bland alla kanalerna på tv,
finner jag idag som någonting värdefullt.
Fast den där filmen bryr jag mig inte så mycket om,
men att få sitta bredvid den andra,
bara vi två, en stund,
och att veta att vi imorgon,
när vi vaknar har en hel dag framför oss,
~ alla vi tre tillsammans.
Det är dubbel lycka.


Fin helg till er.






19 oktober, 2016

Breakfast in bed




Jag landar mer och mer i nuet,
och kommer mer tillrätta i tanken att jag är mammaledig.
Att jag faktiskt ska vara hemma,
långt efter att ljuset sakteligen har börjat återvända igen
och planer för morgondagen eller nästa vecka,
känns inte lika relevant.
Vi tar det lite som det kommer.




Jag har plockade lingon i frysen,
fantastiskt fint rensade,
som vi fick vid lillpyrets ankomst.
Det känns lika lyxigt varje gång,
när jag tar en sked från lingonsylten som jag kokat,
och jag ser framemot nästa höst när jag äntligen skall ta mig ut i bärskogen igen.

Hösten, 
friska andetag och krispig energi,
mustiga dofter och sprakande färger.
Så himla fint.
Och i allt detta får jag promenera varje dag,
i dagsljus,
flera gånger om,
l.y.c.k.a.





Så medan gossen ligger i sin säng,
och filosoferar,
och studerar allt som hans små ögon kan nå,
äter jag frukost i sängen,
i investerade linnelakan som jag tänker behålla hela livet.
Till och med den andra bjöd på en kommentar,
om hur sköna de är,
och jag kan bara hålla med.
Sen att färgen dessutom är så där mustigt grå,
gör ju inte saken sämre...




mitt i natta,
jag med sömniga ögon och han med klarvaken blick.
Då, som nu är över fyra veckor sedan,
när han sov mellan oss i sitt lilla näste,
och jag knappt kunde slita blicken ifrån honom.
.Herrejisses så han växer och vi hinner nog inte riktigt med,
men ack så fint vi har det.

Jag har framkallat massor av bilder,
för att sätta in i hans första album.
Men när jag bläddrar igenom dessa hundratals bilder,
finner jag inte det jag söker,
~ och det skall fotas än mer.







18 oktober, 2016

N





Jag tittar, tittar och tittar.
Jag försöker ta in vad jag ser,
ta in vem som håller runt mitt finger med hans fem små fingrar.
Ta in vems fot jag håller i min hand,
eller vems mage jag kittlar med min näsa.
Försöker ta in vems ögon som möter mina,
och vems läten som når mina öron.
Vem är du, 
viskar jag medan jag stryker dig fjäderlätt på pannan,
ner mellan ögonen och ut på nästippen.
Jag vet att du heter Nils,
men resten får du visa mig.