25 februari, 2018

Börjat boa...




Nedräkningen har börjat och även fast tiden känns mer att stå stilla,
så tickar den på,
och månaderna som är kvar, blir snart endast veckor.
Precis som när Lillpyret växte i magen,
vill jag även denna gång göra färdigt inför Fjunets ankomst i god tid.
Allt det praktiska ska vara klart , gärna igår,
då energin dalar mer och mer och tankeverksamheten sakta stannar av.





Lusten att införskaffa lite nytt har ändå lockat,
och i helgen fyndade jag ett nytt skötbord,
som jag och storebror nu piffar.
Vi hade ju ett redan förståss... 
 ~ och när jag vid middagsbordet för några dagar sedan,
förklarade alla fördelar med detta skötbord för den andra,
skrattade han och sa att det är inte mig du behöver övertyga...
Och hips vips så slog jag till.
Och vi är nöjda, både jag och storebror :).





Förkylningarna har avlöst varandra och så kom magsjukan
Hujja, hujja, mamman däckade totalt i två dygn.
Fy och tvi , det  var det värsta på länge,
och andra dygnets natt kändes livet inte alltför lätt,
med allt vad magsjuka innebär,
och ett litet Fjun i magen som levde rövare.
Men under gårdagen kunde jag ändå äta några smulor
och det kändes okej.
Idag vaknade jag med lite energi i kroppen,
vilket gjorde mig så glad.
Jag kommer inte ihåg när jag riktigt kände sådan energi,
~ kanske  i somras någon gång?
Och i all hast planterade jag om några blommor ,
och försådde även x antal frön av dahlia.
Vårigt.








04 februari, 2018




Någon håller mig vaken om nätterna med sitt gymnastiserande där i magen.
Jag vrider och vänder mig från sida till andra sidan och till rygg.
Somnar till men vaknar igen av att magen töjs ut och reflexmässigt sätter jag dit handen,
som ett försök att förhindra att magen spricker.

Denna någon har hållit igång länge nu,
sch när storebror är i närheten och berättar allt han kan komma på,
sch skrattar förtjust över sina små påhitt,
Då spritter det till i magen, vilket känns som en enorm önskan att få vara med.
Och jag tackar lillpyret allt som oftast för hans lugn och tålamod,
då jag misstänker att personligheten som bor där i magen,
är av en mer otåligare karaktär,kanske som sin mor..





Dagarna går, runt runt i ekorrhjulet.
Lämna, jobba och hämta lillpyret från förskolan.
Där trivs han galant och springer runt mellan avdelningarna och tar små danspauser här och där,
för att sedan slå sig till ro en stund och leka med någon kompis.
Det värmer i mammahjärtat när jag får se honom där,
där jag tyst står i dörröppningen efter arbetes slut.
Nyfiket och lustfyllt iakttar han allt runt omkring och får sedan få syn på mig.
Då spricker ett leende upp i hans ansikte och ögonen gnistrar,
medan han med uppsträckta armar kommer mot mig för en kram.
Jag hinner precis få en snabb liten kind mot min,
innan han vänder om i all hast, för att fortsätta lekandet,
och fara hem finns inte med i planeringen…

Och så slår febern till, igen.
Nyss låg han helt utslagen i t.i.o dagar,
helst nära nära, och vi satt i soffan tätt ihop.
En minisekund fick han vara frisk, och nu är den här igen, febern,
tillsammans med en förbaskad förkylning.
Med glansiga ögon, och rödsvullen näsa,
sitter han där och pysslar på sin stol
Inte länge, men en liten stund, innan han vill krypa ihop tätt igen,
och gärna vila mot mammas mage,
och känna fjäderlätta strykningar.