30 november, 2016

Onsdag



Jag börjar sakta men säkert röra mig utanför boxen,
och prövar att uppleva nya erfarenheter,
tillsammans med pyret utanför hemmets trygga vrå.
Vi far in till stan för lunch med några fina
och vi promenerar genom snöstormen i gatulampornas sken till grannen för födelsedagsfika,
eller kollegan som bor några gator längre bort,
för ett glas rött och fredagsmys.





Och mitt hjärta bubblar av stolthet,
då han går från famn till famn,
och tittar på den person som glatt pratar med honom,
med sina stora nyfikna och varma ögon.
Sedan vänder han blicken och tittar runt i rummet,
tills hans ögon fastnar i mina.
Han hör sin mamma prata där någonstans på andra sidan bordet,
och bidrar han också med ett huuiii,
innan han spricker upp i ett leende.
Kanske somnar han en stund i denna främlings famn,
som i framtiden blir mer som en vän,
att leka och umgås med.





När han hade somnat i sin säng,
inbäddad i hans mustigt blå påslakanset med de två björnarna på,
som hans pappas valde ut när pyret fortfarande var i magen,
då vi gick omkring som två förvirrade ena,  i det stora varuhuset,
och försökte klura ut vad en liten nyfödd människa behöver,
värmde jag mjölk i en kastrull för att njuta av en kopp varm choklad.
Med de skedarna som är fyllda med mintchoklad,
för att röras om med i varm mjölk.

Klockan var strax över sju, en vardagskväll,
och jag tände några ljus för att sedan krypa upp i soffan,
med katten Gustav som täcke,
och lyssnade på stillheten några sekunder,
innan jag satte på ett avsnitt av The Crown,
Och jag var tvungen att pausa plötsligt,
då en överväldigande känsla stormade in i mig,
en känsla av tidlös rikedom.







21 oktober, 2016

Fredag



Det som jag ibland fann tråkigt,
den här tiden förra året,
att krypa upp i soffan, vi två,
se på en film kanske eller zappa bland alla kanalerna på tv,
finner jag idag som någonting värdefullt.
Fast den där filmen bryr jag mig inte så mycket om,
men att få sitta bredvid den andra,
bara vi två, en stund,
och att veta att vi imorgon,
när vi vaknar har en hel dag framför oss,
~ alla vi tre tillsammans.
Det är dubbel lycka.


Fin helg till er.






19 oktober, 2016

Breakfast in bed




Jag landar mer och mer i nuet,
och kommer mer tillrätta i tanken att jag är mammaledig.
Att jag faktiskt ska vara hemma,
långt efter att ljuset sakteligen har börjat återvända igen
och planer för morgondagen eller nästa vecka,
känns inte lika relevant.
Vi tar det lite som det kommer.




Jag har plockade lingon i frysen,
fantastiskt fint rensade,
som vi fick vid lillpyrets ankomst.
Det känns lika lyxigt varje gång,
när jag tar en sked från lingonsylten som jag kokat,
och jag ser framemot nästa höst när jag äntligen skall ta mig ut i bärskogen igen.

Hösten, 
friska andetag och krispig energi,
mustiga dofter och sprakande färger.
Så himla fint.
Och i allt detta får jag promenera varje dag,
i dagsljus,
flera gånger om,
l.y.c.k.a.





Så medan gossen ligger i sin säng,
och filosoferar,
och studerar allt som hans små ögon kan nå,
äter jag frukost i sängen,
i investerade linnelakan som jag tänker behålla hela livet.
Till och med den andra bjöd på en kommentar,
om hur sköna de är,
och jag kan bara hålla med.
Sen att färgen dessutom är så där mustigt grå,
gör ju inte saken sämre...




mitt i natta,
jag med sömniga ögon och han med klarvaken blick.
Då, som nu är över fyra veckor sedan,
när han sov mellan oss i sitt lilla näste,
och jag knappt kunde slita blicken ifrån honom.
.Herrejisses så han växer och vi hinner nog inte riktigt med,
men ack så fint vi har det.

Jag har framkallat massor av bilder,
för att sätta in i hans första album.
Men när jag bläddrar igenom dessa hundratals bilder,
finner jag inte det jag söker,
~ och det skall fotas än mer.







18 oktober, 2016

N





Jag tittar, tittar och tittar.
Jag försöker ta in vad jag ser,
ta in vem som håller runt mitt finger med hans fem små fingrar.
Ta in vems fot jag håller i min hand,
eller vems mage jag kittlar med min näsa.
Försöker ta in vems ögon som möter mina,
och vems läten som når mina öron.
Vem är du, 
viskar jag medan jag stryker dig fjäderlätt på pannan,
ner mellan ögonen och ut på nästippen.
Jag vet att du heter Nils,
men resten får du visa mig.







11 oktober, 2016

Första blombuketten i svartvitt




Jag smyger till sovrummet för att se om han har somnat,
och visst hade han det, fast fel han.
Den lilla ligger i sin säng med stora ögon,
och försöker ta in allt det färgglada som dinglar ovanför honom.
Den andra snusar sött i sin säng,
och båda verkar rätt så nöjda.

Lillpyret har fått sin första blombukett av mina härliga kollegor,
och jag försöker för miljonte gången landa i tanken att det är verklighet.
Att han finns här hos oss,
och att jag varje morgon får omsluta honom i min famn,
och snusa honom i nacken.
Jag får möta hans nyfikna blick,
och inspireras av hans lugn och tålamod.

Hans namnsdag firade vi ute på paradisön,
och han somnade till havets vaggvisa.
Jag tror vi båda behövde höra ljudet av en båtmotor.
och känna havsvinden i ansiktet.

Jag tänker att jag skall fota mera,
nu när jag har tid (eller jag tror mig ha tid). 
Fast tiden springer bara iväg.
Och jag kommer på mig själv att fastna i hur det var för två veckor sedan,
då sov han sisåhär,
och glömmer någonstans bort att han växer för varje dag som går,
och att det som var rutin igår,
är glömska idag.








27 september, 2016

Promenad genom skogen





Idag har vi promenerat genom skogen till en av de många som står mig nära.
Hon bjöd på pastasallad, den godaste på länge, och vi bara var.
Där och då.
Lillpyret sov gott ute på altanen, i den friska luften.
På vägen hem däremot ville han göra allt annat än att just sova,
och passade på att träna lungorna ordentligt.





Jag tänker på det engagemang, omtanke och kärlek jag fått från mina nära,
redan när lillpyret endast var ett litet frö där i magen.
Av de som jag inte är bunden till genetisk,
utan är sammansvetsade med på många andra sätt, och är en del av min familj.
Min stora familj som är som ett pärlhalsband, där varje en är unik på sitt sätt.

Och jag blir verkligen glad i hjärtat,
när jag påminns om hur de alltid funnits där,
och alltid kommer att finnas där för mig,
Och nu även för min son.
Hur de välkomnat honom till världen,
med kärlek, omtanke och engagemang.
Det är verkligen rikedom om något.
Det spelar som ingen roll egentligen hur man är knuten till varandra,
utan hur relationen är uppbyggd.

Nu är det någon som håller på att vakna,
äntligen blir det pusskalas.








20 september, 2016

.




Dagarna flyter ihop.
Det vi gjorde igår, känns som flera veckor sedan,
och jag kommer knappt ihåg.
Planerna för morgondagen blir oftast genomförda dagen efter imorgon,
eller dagen efter, dagen efter imorgon.
Vi lär oss mer och mer,
att det här med att planera och passa tider,
kräver planering inför planeringen.

Jag börjar komma in i den takten,
att det spelar inte så stor roll egentligen hur det blir.
Det viktiga är harmonin,
och nuet.





Och jag fotar lillpyret.
Massor, varje dag.
Mestadels med mobilen förståss,
då den alltsom oftast är nära.
Men även med kameran,
som väckts försiktigt från dess sömn,
och att fota kan vara så roligt.
Och att det alltid blir bra med en modell som denna,
älskade barn.





Jag befinner mig mellan baby blues och baby lycka.
Mellan tårar som rinner av lycka men även av någonting annat oförklarligt.
Den andra läser om baby blues,
högt medan jag snusar lillpyret i nacken.
Och jag känner någonstans att det går att vända,
att jag kommer för varje dag som går,
andas i takt med mig själv igen,
med min lille gosse och med livet här och nu.
Men också att det är helt okej,
att inte alltid vara på topp,







16 september, 2016

I den fluffiga världen




Jag tittar upp och möter en vaken blick,
mitt i natten,
och innan missnöjet och hungern ljuder genom hans läppar,
ligger vi mage mot mage,
och hans fötter vilar mot mitt lår.
Kan knappt räkna timmarnas sömn på en hand,
och trots att morgonen snart börjar,
försöker jag befinna mig här nu.
Här i vår fluffiga värld, bland täcken och kuddar.
Bland doften av bebishud, avsparkade små sockar,
spretande fingrar,
och tonvis med kärlek.

Jag nynnar tyst,
medan jag snusar på hans panna,
och håller hans små fötter i mina hand,
en text som har rotat sig där någonstans inom mig.

du är det finaste jag vet.

du är mitt blod, och mina lungor,
mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.







13 september, 2016



Total lycka.
Så.mycket.kärlek.
Vi har äntligen fått omsluta vår älskade gosse i våra famnar.
En solig septemberdag,
med ljummen höstvind och sprakande färger utanför fönstret,
gjorde han entré, tålmodig och lugn.
Så mycket känslor som bubblar inom mig,
varje sekund, 
och jag vet inte hur jag skall bemöta dem.
Jag håller istället min son i min famn,
och snusar han i nacken.
Jag tror att vi tillsammans kommer på ett sätt.








31 augusti, 2016

v.40




Så går vi in v.40.
Jag har varit redo sen v.36,
och tänkte någonstans att pyret skulle ha gjort entré liksom nu.
Jag tar mig ut i skogen,
fantastisk sköna 13 grader ute,
och jag kan röra på mig utan att svettas bort.
Jag kliver med raska kliv bland stenar och mossa,
färgsprakande löv och viskande träd.
Jag vet inte om den kuperade promenaden bidrar till än skönare sömn,
där i magen,
eller om den kanske väcker lusten att komma ut.








Och jag som tänkte där i slutet av juni
när jag ramlade in innanför tröskeln,
och det var varmt, svettigt och flåsigt,
att kan det bli så mycket mera av det goda?.
Ska magen verkligen växa så mycket mer,
eller kanske ryms knådden i den som redan är?.
Det är tur att man inte kan se in i framtiden.


 



Jag saknar skogen och havet,
och det gjorde själen verkligen gott denna flåsande skogspromenad.
~ korta, men ändock.
Där jag fick uppleva alla dessa sprakande färger,
och ljuvliga dofter.
Hösten ger verkligen krispig energi.
Jag tänker mig kanske lite bärplockning,
eller många luncher som tillagas utomhus framöver.
~planera ingenting är de råd jag får,
utan ta varje dag som den kommer.
Lite det jag har gjort senaste 9 månaderna...







22 augusti, 2016

Måndag






Katten Gustav sitter innanför altandörren och spanar ut i regnet.
Regnmolnen ligger som ett grått täcke över oss,
och mörktet är påtagligt nära.
Älskar den svalare luften som sveper in,
och äntligen kan jag vistas inomhus utan att svettas bort.

Den lilla knådden i magen har fått hicka,
och hickar nätterna igenom.
Jag lägger min hand och nynnar tyst, 
~ när trollmor har lagt de elva små trollen
och bundit fast dom i svansen...
Jag blir frustrerad över det avstånd som finns emellan oss,
att jag inte får känna på fjunen i nacken,
eller snusa i halsen.
Jag vill höra våra hjärtan slå i takt,
och hålla pyret i min famn.
Att tiden kan gå långsamt ibland.
Samtidigt som jag försöker följa de råd jag får,
att njuta av dagen, av lugnet och tiden innan allting förändras. 

Jag kokar potatissoppa med strössel till middag,
och passar på att riva råkost och göra en veckosallad.
Om någon fler vill prova har ni receptet nedan:

POTATISSOPPA MED STRÖSSEL
Ingredienser för ca 4port
600g potatis, mjölig sort
1 gul lök
7dl vatten+3msk grönsaksbuljong
3dl standarmjölk
2dl creme fraiche
flingsalt
nymald svart peppar

Strössel
3 skivor danskt rågbröd
1 pressad vitlöksklyfta
50g valnötter
smör
1/2dl gräslök
1dl riven västerbottenost.


Gör såhär: Skala potatisen och skär i bitar. Hacka löken. Koka lök och potatis i vatten+buljongen i ca 20 min tills potatisen är riktig mjuk. Mixa soppan slät med creme fraiche och mjölk. Koka uppå igen och smaka av med salt och peppar.
Strösslet: Skär brödet i bitar, stek bröd, vitlök och nötter i smör. 
Tillsätt i en skål och blanda ner ost, och till sist gräslöken.







17 augusti, 2016

Onsdag




Semestern gick mot sitt slut,
och det var nog den konstigaste semestern jag någonsin haft.
De sömnlösa nätterna, på grund av den bråkande ryggen,
resulterar i att jag orkar ingenting.
Jag tar varje tillfälle i akt att vila.
Så himla trist, men nödvändigt inför vad som komma skall..

Siffrorna på vågen ökar,
om än i något lägre takt än tidigare.
Jag längtar efter att få tillbaka min kropp,
att kunna gå en rask promenad och känna den fysiska kapaciteten,
utan att sedan ha ont i hela kroppen,
med en rygg som änmer beklagar sig.





Magen växer och mår,
och pyret där inne likaså.
Det bästa verkar vara morgongymnastik mitt i natta,
eller sådär precis när visan visar strax över 06.00.
Då är de full rulle och jag stryker över magen,
med hopp om att knådden där inne skall lugna sig en aning,
men icke.
Det är bara att sätta sig upp på sängkanten och vänta.
Vänta och vänta.
Och sedan snabbt som ögat lägga sig tillrätta,
och försöka somna om.

Vi längtar efter dig nu, och du får mycket mycket gärna göra entré,
~ snarast möjliga. 
Deal?






01 augusti, 2016

S.E.M.E.S.T.E.R




Vi flyger fram med båten över vågorna,
med havets dofter i näsan och vinden i håret.
Jag tar svalkade dopp varje dag,
och sitter sedan en stund invirad i handduken,
i precis det nuet.
Jag äter hur mycket vattenmelon som helst,
och stickar alldeles för lite på pyrets babyfilt.

Jag har semester.







28 juni, 2016

Ett plus ett..




Jag ramlar in över tröskeln.
Det är varmt, svettigt och flåsigt.
Magen kurrar högt, benen krampar och ryggen värker.
Pyret i magen börjar möblera om där inne
och jag ler.
Tur att jag påminns om all den kärlek som väntar,
om den där lilla i magen,
som ska bli en del av vår familj.




Inte kunde jag i min vildaste fantasi,
tro att det växte ett liv inom mig,
då på tjejmiddagen i stan.
Då när jag skrattade högt och sa,
 ~ att inte blir det än på ett tag.

Jag försöker ofta greppa den tanken,
att en individ har bosatt sig där i magen,
och är en del av mig, och den andra.
Jag kan inte riktigt bena ut vad det innebär,
att ett plus ett nu blir tre.
Att livet aldrig kommer återgå till det normala,
utan att ett helt nytt kapitel av glädje och utmaningar,
lurar runt hörnet.





Glädje.
Tacksamhet.
Rädsla
Spänning.
Panik
Förväntan.

Så många tankar och känslor som passerar genom mig varje dag.
Jag tänker att ibland är det tur att jag bär på pyret i nio månader,
för att ha en liten chans att smälta vad som komma skall.
Vad som faktiskt sker.
Men, blir man någonsin redo egentligen?
Kanske dags att spänna på sig bältet och bara hänga med i livet,
och se vad som händer.