07 september, 2017

1 år




Efter att vi suttit i sängen,
han i min famn med kind mot kind,
och jag sjungit ja må han leva på alla tre språk jag kan,
gick vi ut i bara pyjamasen för att plocka de sista dahliorna.
Han skrattade förtjust när vi närmar oss blommorna,
och sträckte ut sitt pekfinger mot blomman.
Han vet vad han vill nu,
och ger sig inte i första taget.





Han fyller 1 år idag.
Mon coeur.
Och den andra förstod inte riktigt varför tårarna helt plötsligt rann nedför min kind,
när jag kvällen innan sa godnatt.
Jag slungades tvärt tillbaka till då,
när löven på träden redan hade börjat skifta i gult,
som stod utanför fönstret,
och trots envisa värkar, kräkattack och sömnbrist deluxe,
satt jag upp en liten stund och drack kaffe och åt kexchoklad.
Men så började han där i magen bli otålig.
och det var dags.
En ljummen vind kastades in, precis innan barnmorskan stängde fönstret,
~ så att han inte fryser när han kommer ut, förklarade hon mot min bistra uppsyn,
som gärna ville ha den där friska luften.
Och så gjorde han entré, lugn och tålmodig,
karaktärer som visade sig är en del av honom än idag.
Så låg han där i min famn, tusen känslor som stångades inom mig,
och som ett spjut stack den starkaste ut- den starka och oändliga kärleken.
Och så denna tacksamhet att få vara hans mamma, den är oförklarlig.





Och jag är så stolt, stolt över livet på någotvis.
Stolt över vad han lär mig, att vara här och nu.
Och den här dagen har på på sitt sett gått i slowmotion,
och vi har haft pusskalas efter pusskalas,
och lillpyret har haft så mycket att berätta,
och det där buset lyser i hans ögon när han mitt i allt flinar från öra till öra.

Och vi tände hans första födelsedagsljus, 
och  åt bananpannkakstårta när hans pappa vaknat efter nattskift.
Allting kändes så speciellt, så högtidligt och det är ju just vad det är.
För det är ingen vanlig dag, utan lillpyrets födelsedag.








18 augusti, 2017

bilder x tre




Mina andra dahlior har börjat blomma,
och den lyxen att gå ut barfota på morgonen,
med morgonrocken tätt lindad runt kroppen,
och klippa av några färska blommor att sätta på bordet,
~ tillsammans med den blommande myntan.
En av de rogivande stunderna under denna sommar,
som jag bär med mig in i hösten.





Och det sprutar squash i pallkragarna.
Jag plockar en efter en, men hinner inte med.
Har införskaffat en stor burk att lägga in dem i,
med chili, vitlök och ingefära.
Blir gott till höstens grytor,
tillsammans med kanske äppelkompott.





Och så avrundade vi semestern,
med att bada den finaste vi har,
~ i det finaste vi har...
Och efteråt hängde vi en stund i "relaxen",
som jag bestämt tror kommer användas flitigt under kommande höst,
och jag tänker mig en trave böcker, en kopp the,
tända ljus och såklart en brasa,
med ögonen vilandes på havet.

Hösten har varit påtaglig på någotvis hela sommaren kan jag tycka,
och riktigt färdig med sommaren är jag inte,
men välkomnar ändå hösten med öppen famn iklädd en tjock stickig tröja,
och gummistövlar förstås,
pysslandes här på gården.






10 augusti, 2017

På bron






Jag hänger upp mina fyndade solcellslampor,
på armeringsjärnen där ärtskidorna får klättra.
Har försökt hålla mig vaken på kvällarna för att se hur de lyser,
men så upptäckte jag igår att jag behöver inte försöka lika mycket,
då mörkret kryper närmare.

Vi pysslar på här hemma,
och tar varje dag lite som den kommer.
Väldigt behagligt och ovant.
Igår vart det spontanmiddag ute vid havet,
tillsammans med en av mina nära,
och vi försökte mellan tuggorna prata allt vad vi orkade.
Tog sedan en promenad på en slingrande grusväg,
och jag plockade blommor till lillpyret,
att ställa på köksbordet.


För några dagar sedan åt jag min middag ute på bron,
tillsammans med ett glas rött.
Att denna bro ger mig så mycket lycka.
Idag klev jag ut och lyssnade på regnet,
i morgonrocken och barfota,
medan lillpyret omfamnades av John Blund för en morgonnap.
Så vackert det är,
där utanför dörren och fönstren,
och doften som slår en,
~ en blandning krispighet, grönska och lugn.









01 augusti, 2017

rödklöver



 



Jag vaknar av en surrande gosse,
i rummet bredvid.
Och jag som var orolig över att jag inte skulle höra honom,
~ ler åt mig själv där i morgonens sömn.

Jag stiger upp efter ett försöka att somna om,
och dricker morgonkaffet vid köksbordet,
medan jag bläddrar förstrött i en tidning.
17 grader visar termometern ute,
och trädgården är inbäddad i ett dunkel,
med gråa moln på himlen.
Vackert tänker jag för mig själv,
och får ett plötsligt sug att gå ut. 
Jag virar koftan runt om kroppen,
och hoppar på cykeln för att plocka rödklöver efter vår grusväg,
strax efter att klockan slagit sju...
Katten Gustav springer ivrigt efter och surrar efter vägen.
Jag sätter dem i en vas inne på köksbordet,
någonting för lillpyret att titta på,
och resterande på det lutande bordet utanför bastun.
Sedan sitter vi på bron en stund,
jag och katten Gustav,
~ och vi båda har ett brett flin i ansiktet. 








31 juli, 2017

.




På min dagliga morgonrunda,
när lillpyret tog sin förmiddagslur,
tittade jag till mina odlingar och såg till min förtjusning att dahliorna är på gång.
Jag placerade den i min loppisfyndade hink,
bakom bastun som vi hips vips började måla fasaden på,
och så fint det blir.







De varma och soliga dagarna gör verkligen sitt,
och det börjar bli riktigt trångt i mina pallkragar.
Har redan skördat flera gigantiska squash,
grönkål, rädisa, spenat (som hänger utanför kanten) och sallad.
Och midsommarpotatis vart det till slut,
dock fyra veckor efter önskad skörd,
men ack så god den var.





Allting är i lite slowmotion,
och jag är stolt över mig själv att jag sakta men säkert drar ned på tempot,
och rycker oftare på axlarna åt det jag inte hinner,
eller kanske egentligen inte orkar ta tag i,
utan stannar upp istället och kramar lillpyret en extra gång.
Vi har ju semester nu,
som den andra påminner mig om,
och så värmer vi upp bastun och tittar på havet,
och jag lägger mig extra tidigt,
bara för att.
Och så får vi upptäcka världen igen,
tillsammans med våran gosse.
Mindfulness om nått.






24 juni, 2017

Midsommarblomster






Åtta grader och täta moln hägrade på midsommarmorgonen,
och vi beslutade oss för att hålla oss på land,
istället för den planerade turen till paradisön.
Att det senare blev 18 grader,
och vi åt första middagen utomhus,
vart en lyckoträff ändå.

Jag hoppade på cykeln och vinglade längs vår grusväg,
för att fylla cykelkorgen med sommarblomster.
Känslan är speciell,
och nästan oförklarlig, när jag trampar mig fram efter vägen,
inbäddad i sommarens famn.

Den andra började bygga bänkar till rummet innan bastun,
och jag och Lillpyret vattnade gurkorna, syrenen och äppelträdet.
Vi kollade till squashen under fiberduken,
och grävde fram midsommarpotatisen, odlad i hink,
 som inte blev större än min tumme.
Jag skuttade in i skogen och plockade lite mer blommor,
och satte en bakom örat på en ivrig gosse,
som skrattade förtjust när han fick alla blommorna i famnen.
Dagen avslutades med en rykande bastu,
och en kall på trappen med havet som underhållning.







31 maj, 2017

Sista maj




Sommaren kom under några dagar.
Jag drack morgonkaffet på trappen nedanför altandörren,
med solen i ansiktet och vinden i håret.
Jag räfsade gräsmattan från snömögel med svetten rinnandes nedför pannan,
och fick klä av Lillpyret plagg efter plagg när vi åt mellanmål ute.
Jag satte ut blommorna på bron,
för att vänjas vid varmare temperaturer och klumpig vind.

Men så vände det.
Snön dalade plötsligt ned,
och gurkörten föll pladask och bladen blev bruna.
Kläderna skalades på igen,
och blommorna får vänta med att flytta ut.
Jag tror vi alla vart lika förvånade.



 




Men,
solen visar sig ändå.
Och visst är det vår ett litet tag till.
Chilin har börjat blomma och Lillpyret ställde sig plötsligt upp från mitt knä.
Och han kan visst sitta helt själv.
Han berättar även för oss (högljutt ) när han har tråkigt,
och tycker inte om när hans pappa flyttar saker där han inte når dem...
Han vinkar och tittar på lampan när vi frågar vars den är.
Han kan inte hålla sig för skratt ibland,
när han tycker han ska vara sur,
och han älskar att borsta sina tre tänder.
Jag hänger inte riktigt med i svängarna,
men älgen utanför fönstret hann jag fånga på bild...
Då visste jag inte att den skulle återkomma varje kväll,
och jag som tänker mig äppelträd framöver.







17 maj, 2017

Torsdag i maj




Jag sitter inne,
och lyssnar på fågelkvitter.
Precis samma fågelkvitter som Lillpyret hör,
där han befinner sig i drömmarnas land,
nedbäddad i vagnen,
utanför bron.

Vi var på upptäcksfärd denna morgon,
då vi promenerade in på varje skogsväg vi såg,
men fick vända snabbt,
då snön tungt låg kvar och begränsade framkomligheten.
Katten Gustav mötte oss på vägen hem, 
med ena örat vänd mot skogen och andra mot sin matte.
Vi närmade oss husen,
och havet glimmade till där bakom.
Jag rös.
En rysning av välmående.







Jag stekte pannkakor medan Lillpyret bläddrade i boken,
med rester från morgonens plommommums i näsan,
och sitt soliga leende.

Någon som fyllde år,
och hade önskat sig pannkakstårta.
Jag skriver sedan på de målade pinnarna,
Chili och Gurka,
som han skall få.
Tänk vad ett litet frö kan trolla fram,
med lite jord och vatten.
Jag är lika förväntansfull varje morgon när vi tassar upp,
jag och gossen,
för att se hur mycket de har växt.
Sedan tar jag i dem,
och visualiserar lite vind.
Tänker de behöver växa sig starka inför havsvindarna,
och eftermiddagsbrisen.

Katten Gustav jamar ivrigt ute på bron,
och jag kikar ut genom fönstret i ytterdörren.
Han har lärt sig, Gustav,
att några byten inte är välkomna inomhus,
så han lämnar de på lagomt avstånd ute på bron,
och skuttar sedan in,
glad och stolt.

Torsdag och 18 maj.
Dimman ligger tät ovanför det gungande vattnet.
Kyligare luft möter mig när jag öppnar dörren, 
 för att ta bort Gustavs byte från bron.
Katten följer dock snabbt efter och tar den själv,
~ vill inte matte leka med den så vill ju han.
Vintern vill inte riktigt släppa om sitt grepp,
men jag följer mest bara med och tänker att var sak har sin tid.







05 april, 2017

.





Min lilla gosse sitter i sin gåstol och flinar ivrigt mot mig,
där jag sitter vid köksbordet.
Hans två små tänder glimtar fram ibland,
 och jag fnittrar till,
 ~ har väl aldrig sett så söta tänder förut. 

Jag, med pyrets blick i ryggen, reser mig för att se till mina små frön,
som är utplacerade på fönsterbrädena lite varstans i huset.
Jag väntar ivrigt på minsta lilla tecken om liv,
och ler brett när jag ser att gurkörten börjat gro.
Jag väntar på mina knölar,
som förhoppningsvis skall växa sig till stora praktfulla dahlior.
Potatisen får även den trängas på fönsterbrädena för att groddas,
~ tänk om vi har egen potatis till midsommar.

Jag passade även på när olivträdet var nedsatt i pris,
att faktiskt ta med ett hem,
något jag suktat efter länge.
Kanske att vi har egna oliver till sommarens Dry martini.

Jag och grannen var på en föreläsning om träd och buskar till trädgården,
för någon vecka sedan.
Och aldrig kunde jag väl tro att denna lust till odling,
skulle blomma ut där och då,
i fullaste prakt.
Tålamod säger jag till mig själv,
en trädgård kräver tid och tanke,
och att vara en som betraktar en sommar kan nog vara bra...







19 mars, 2017

Tulpaner x 3





Ett efter ett ramlar bladen ned på golvet,
för att sedan spårlöst försvinna ( katterna?).
Jag tycker de är så vackra där de står,
och skulle nog kunna låta dem stå där hur länge som helst...
Fast så lär det inte bli,
så jag passar på att fota dem.
Kanske något att förstora och hänga upp på väggen...






16 mars, 2017

fredag



För någon dag sedan var dagen mer grå,
än sådär mjukt baddande rosa.
Lillpyret var inte heller på sitt bästa humör,
vilket senare visade sig berodde på ett hårstrå i ögat,
och världen runt omkring utanför våra fönster var inbäddad i ett grått tjockt täcke.
Hårstrået hittades, och min lilla gosse sprack upp i ett leende igen,
och berättade massor av viktiga saker för sin mamma,
som mest skyndade på här hemma,
för att hinna med det ena och det andra,
som det absolut inte var någon prioritet på.

När den andra kom innanför dörren stod jag redo i skidkläderna,
och skyndade ut för att valla skidorna,
och ännu fortare begav jag mig ut på isen,
innan den där rösten inom mig vann,
och övertalade mig att stanna inne.




Frisk luft är och har alltid varit, den bästa medicinen för mig,
när det där gråa molnet vägrar vika från min sida.
Och ännu bättre blir det när jag dessutom fysiskt får slita,
och riktigt ta i allt vad jag orkar.

Och det behövdes inte så mycket mer än så,
än några svettiga kilometer här ute på isen,
och det gråa molnet lättade,
för att sedan utplånas helt på vägen tillbaka.

Och jag skuttade in, 
varm, andfådd och mer i nuet.
Mötte helhjärtat min leende son,
och den andra.




Efter att lillpyret hoppat i säng,
tog jag en varm dusch,
och passade på att ha lite hemmaspa,
med peeling, hårinpackning och lyxigt doftande lotion,
som jag fick i trettioårspresent.
Och sedan ingenting mer än soffläge resten av kvällen,
med tända ljus förstås.

Idag vräker snön ned här uppe i Norr,
och jag ser framemot den första sovstunden här hemma,
då jag kan gå ut och skotta gården.
För att sedan gå in och koka två koppar kaffe,
och samspråka vid bordet medan pyret äter aprikosmums,
och jag dricker kaffe.
En start på denna fredag och helg,
helt i mitt tycke och smak.


Önskar er en fin helg.







23 februari, 2017

.




Han fyllde f.e.m månader i början av februari,
och min kropp drogs ihop som i någon sorts panik.
Då förut, längtade jag tills han skulle bli äldre,
stadigare, mer närvarande med oss,
och visa oss världen igen,
men nu när vi precis har börjat denna resa,
känns det som att jag har missat tiden innan den.
Dagarna kan ibland kännas extremt långsamma,
speciellt när jag själv är mer sovande än vaken,
samtidigt som de flyger förbi så snabbt,
att jag nästan bara känner en flämtande vindpust.






Men så påminner jag mig själv,
om att jag varje dag när jag vaknar,
så finns han där.
Och det är precis han som är där,
han som vi fick träffa då när vinden var ljummen,
och solen strålade.

Han har börjat skratta,
sådär klingande härligt och det går ända in i själen.
Och jag skrattar och han skrattar ännu mer,
och så håller vi på tills vi inte orkar skratta mer.
Och då tar jag upp honom, för att jag behöver honom.
Och så är det för mesta,
att jag behöver honom mer många gånger,
än vad han behöver mig.





Och några semlor har hunnit slinka ned,
som smakade himla gott efter att gården blivit skottad
eller efter promenaden på isen med lillpyret surrades i skidpulkan.
Och det är inte ens mars ännu tänker jag,
när jag stannar några sekunder där ute på isen,
och bara andas.
Det är inte ens mars ännu,
och vi ha hela vårvintern framför oss.
Vilken lycka.