En dag i taget

Det visade sig att det skulle ta längre tid än vad jag trodde,

att få tillbaka aptiten och faktiskt få behålla maten.

Den här gången gjorde sömnbristen att jag tömdes totalt på energi,

både fysiskt och psykiskt.

Allting känns otroligt tungt.

Jag tänker ibland på det som komma skall,

vakna nätter, och mindre möjligheter till vila,

~ hur ska jag orka om jag redan är såhär trött.

Men så påminner jag mig själv om att energin kommer att komma tillbaka,

att jag kommer få tillbaka min kropp.

Att jag kommer kunna vara ute på ett helt annat sätt,

få ta långa promenader och andas frisk luft.

Att jag kommer ha matlust, och äta i massor.

Och att jag inte är ensam.

Så nu tar jag en dag i taget, 

och låter dagsformen få bestämma tempot.

Jag vilar.

Och vilar lite till.

Idag orkade jag till och med sätta mig på trappen en stund,

och dricka en kopp kaffe,

och jag kände glädje. 

Solen värmde min nästipp.

och jag kände lycka.

Och så mitt lilla Pyre.

Han kröp så tätt intill han kunde där i soffan,
med min arm slingrad runt sig,

efter att han plaskat i badet.
Vi såg på boliboo tillsammans.

Jag snusade han i pannan,

och strök han i håret.

Han tog min hand,

och vi satt så.

Panna mot panna,

och höll varandra i handen.

Hur tömd på energi jag än är,

övervinner kärleken och glädjen till min lilla gosse,

allt.