N

Jag tittar, tittar och tittar.

Jag försöker ta in vad jag ser,

ta in vem som håller runt mitt finger med hans fem små fingrar.

Ta in vems fot jag håller i min hand,

eller vems mage jag kittlar med min näsa.

Försöker ta in vems ögon som möter mina,

och vems läten som når mina öron.

Vem är du, 

viskar jag medan jag stryker dig fjäderlätt på pannan,

ner mellan ögonen och ut på nästippen.

Jag vet att du heter Nils,

men resten får du visa mig.

Första blombuketten i svartvitt

Jag smyger till sovrummet för att se om han har somnat,

och visst hade han det, fast fel han.

Den lilla ligger i sin säng med stora ögon,

och försöker ta in allt det färgglada som dinglar ovanför honom.

Den andra snusar sött i sin säng,

och båda verkar rätt så nöjda.

Lillpyret har fått sin första blombukett av mina härliga kollegor,

och jag försöker för miljonte gången landa i tanken att det är verklighet.

Att han finns här hos oss,

och att jag varje morgon får omsluta honom i min famn,

och snusa honom i nacken.

Jag får möta hans nyfikna blick,

och inspireras av hans lugn och tålamod.

Hans namnsdag firade vi ute på paradisön,

och han somnade till havets vaggvisa.

Jag tror vi båda behövde höra ljudet av en båtmotor.

och känna havsvinden i ansiktet.

Jag tänker att jag skall fota mera,

nu när jag har tid (eller jag tror mig ha tid). 

Fast tiden springer bara iväg.

Och jag kommer på mig själv att fastna i hur det var för två veckor sedan,

då sov han sisåhär,

och glömmer någonstans bort att han växer för varje dag som går,

och att det som var rutin igår,

är glömska idag.

Promenad genom skogen

Idag har vi promenerat genom skogen till en av de många som står mig nära.

Hon bjöd på pastasallad, den godaste på länge, och vi bara var.

Där och då.

Lillpyret sov gott ute på altanen, i den friska luften.

På vägen hem däremot ville han göra allt annat än att just sova,
och passade på att träna lungorna ordentligt.

Jag tänker på det engagemang, omtanke och kärlek jag fått från mina nära,

redan när lillpyret endast var ett litet frö där i magen.

Av de som jag inte är bunden till genetisk,

utan är sammansvetsade med på många andra sätt, och är en del av min familj.

Min stora familj som är som ett pärlhalsband, där varje en är unik på sitt sätt.

Och jag blir verkligen glad i hjärtat,

när jag påminns om hur de alltid funnits där,

och alltid kommer att finnas där för mig,

Och nu även för min son.

Hur de välkomnat honom till världen,

med kärlek, omtanke och engagemang.

Det är verkligen rikedom om något.

Det spelar som ingen roll egentligen hur man är knuten till varandra,

utan hur relationen är uppbyggd.

Nu är det någon som håller på att vakna,

äntligen blir det pusskalas.

.

Dagarna flyter ihop.

Det vi gjorde igår, känns som flera veckor sedan,

och jag kommer knappt ihåg.

Planerna för morgondagen blir oftast genomförda dagen efter imorgon,

eller dagen efter, dagen efter imorgon.

Vi lär oss mer och mer,

att det här med att planera och passa tider,

kräver planering inför planeringen.

Jag börjar komma in i den takten,

att det spelar inte så stor roll egentligen hur det blir.

Det viktiga är harmonin,

och nuet.

Och jag fotar lillpyret.

Massor, varje dag.

Mestadels med mobilen förståss,

då den alltsom oftast är nära.

Men även med kameran,

som väckts försiktigt från dess sömn,

och att fota kan vara så roligt.

Och att det alltid blir bra med en modell som denna,

älskade barn.

Jag befinner mig mellan baby blues och baby lycka.

Mellan tårar som rinner av lycka men även av någonting annat oförklarligt.

Den andra läser om baby blues,

högt medan jag snusar lillpyret i nacken.

Och jag känner någonstans att det går att vända,

att jag kommer för varje dag som går,

andas i takt med mig själv igen,

med min lille gosse och med livet här och nu.

Men också att det är helt okej,

att inte alltid vara på topp,

I den fluffiga världen

Jag tittar upp och möter en vaken blick,

mitt i natten,

och innan missnöjet och hungern ljuder genom hans läppar,

ligger vi mage mot mage,

och hans fötter vilar mot mitt lår.

Kan knappt räkna timmarnas sömn på en hand,

och trots att morgonen snart börjar,

försöker jag befinna mig här nu.

Här i vår fluffiga värld, bland täcken och kuddar.

Bland doften av bebishud, avsparkade små sockar,

spretande fingrar,

och tonvis med kärlek.

Jag nynnar tyst,

medan jag snusar på hans panna,

och håller hans små fötter i mina hand,

en text som har rotat sig där någonstans inom mig.

du är det finaste jag vet.

du är mitt blod, och mina lungor,

mina ögon, mina skuldror,

mina händer och mitt hjärta.

Total lycka.

Så.mycket.kärlek.

Vi har äntligen fått omsluta vår älskade gosse i våra famnar.

En solig septemberdag,

med ljummen höstvind och sprakande färger utanför fönstret,

gjorde han entré, tålmodig och lugn.

Så mycket känslor som bubblar inom mig,

varje sekund, 

och jag vet inte hur jag skall bemöta dem.

Jag håller istället min son i min famn,

och snusar han i nacken.

Jag tror att vi tillsammans kommer på ett sätt.

v.40

Så går vi in v.40.

Jag har varit redo sen v.36,

och tänkte någonstans att pyret skulle ha gjort entré liksom nu.

Jag tar mig ut i skogen,

fantastisk sköna 13 grader ute,

och jag kan röra på mig utan att svettas bort.

Jag kliver med raska kliv bland stenar och mossa,

färgsprakande löv och viskande träd.

Jag vet inte om den kuperade promenaden bidrar till än skönare sömn,

där i magen,

eller om den kanske väcker lusten att komma ut.

Och jag som tänkte där i slutet av juni

när jag ramlade in innanför tröskeln,

och det var varmt, svettigt och flåsigt,

att kan det bli så mycket mera av det goda?.

Ska magen verkligen växa så mycket mer,

eller kanske ryms knådden i den som redan är?.

Det är tur att man inte kan se in i framtiden.

 

Jag saknar skogen och havet,

och det gjorde själen verkligen gott denna flåsande skogspromenad.

~ korta, men ändock.

Där jag fick uppleva alla dessa sprakande färger,

och ljuvliga dofter.

Hösten ger verkligen krispig energi.

Jag tänker mig kanske lite bärplockning,

eller många luncher som tillagas utomhus framöver.

~planera ingenting är de råd jag får,

utan ta varje dag som den kommer.

Lite det jag har gjort senaste 9 månaderna...

Måndag

Katten Gustav sitter innanför altandörren och spanar ut i regnet.

Regnmolnen ligger som ett grått täcke över oss,

och mörktet är påtagligt nära.

Älskar den svalare luften som sveper in,

och äntligen kan jag vistas inomhus utan att svettas bort.

Den lilla knådden i magen har fått hicka,

och hickar nätterna igenom.

Jag lägger min hand och nynnar tyst, 

~ när trollmor har lagt de elva små trollen

och bundit fast dom i svansen...

Jag blir frustrerad över det avstånd som finns emellan oss,

att jag inte får känna på fjunen i nacken,

eller snusa i halsen.

Jag vill höra våra hjärtan slå i takt,

och hålla pyret i min famn.

Att tiden kan gå långsamt ibland.

Samtidigt som jag försöker följa de råd jag får,

att njuta av dagen, av lugnet och tiden innan allting förändras. 

Jag kokar potatissoppa med strössel till middag,

och passar på att riva råkost och göra en veckosallad.

Om någon fler vill prova har ni receptet nedan:

POTATISSOPPA MED STRÖSSEL

Ingredienser för ca 4port

600g potatis, mjölig sort

1 gul lök

7dl vatten+3msk grönsaksbuljong

3dl standarmjölk

2dl creme fraiche

flingsalt

nymald svart peppar

Strössel

3 skivor danskt rågbröd

1 pressad vitlöksklyfta

50g valnötter

smör

1/2dl gräslök

1dl riven västerbottenost.

Gör såhär: Skala potatisen och skär i bitar. Hacka löken. Koka lök och potatis i vatten+buljongen i ca 20 min tills potatisen är riktig mjuk. Mixa soppan slät med creme fraiche och mjölk. Koka uppå igen och smaka av med salt och peppar.

Strösslet: Skär brödet i bitar, stek bröd, vitlök och nötter i smör. 

Tillsätt i en skål och blanda ner ost, och till sist gräslöken.

Onsdag

Semestern gick mot sitt slut,

och det var nog den konstigaste semestern jag någonsin haft.

De sömnlösa nätterna, på grund av den bråkande ryggen,

resulterar i att jag orkar ingenting.

Jag tar varje tillfälle i akt att vila.

Så himla trist, men nödvändigt inför vad som komma skall..

Siffrorna på vågen ökar,

om än i något lägre takt än tidigare.

Jag längtar efter att få tillbaka min kropp,

att kunna gå en rask promenad och känna den fysiska kapaciteten,

utan att sedan ha ont i hela kroppen,

med en rygg som änmer beklagar sig.

Magen växer och mår,

och pyret där inne likaså.

Det bästa verkar vara morgongymnastik mitt i natta,

eller sådär precis när visan visar strax över 06.00.

Då är de full rulle och jag stryker över magen,

med hopp om att knådden där inne skall lugna sig en aning,

men icke.

Det är bara att sätta sig upp på sängkanten och vänta.

Vänta och vänta.

Och sedan snabbt som ögat lägga sig tillrätta,

och försöka somna om.

Vi längtar efter dig nu, och du får mycket mycket gärna göra entré,

~ snarast möjliga. 

Deal?

S.E.M.E.S.T.E.R

Vi flyger fram med båten över vågorna,

med havets dofter i näsan och vinden i håret.

Jag tar svalkade dopp varje dag,

och sitter sedan en stund invirad i handduken,

i precis det nuet.

Jag äter hur mycket vattenmelon som helst,

och stickar alldeles för lite på pyrets babyfilt.

Jag har semester.