bröderna

Tiden springer iväg,

och helt plötsligt är min lilla baby f.y.r.a veckor.

Liten som en plutt fortfarande i mina ögon,

men får nog konstatera att han växer mycket :).

Pappan har jobbat helg och sedan eftermiddag,

så det har bara varit jag, lillebror och storebror.

Det har varit kaos.

Men det har gått.

Självklart har sov och ät klockan ringt samtidigt för dem båda,

självklart väcks den ena av den andra,

självklart behövdes båda tröstas samtidigt.

Mamman grät också,

av trötthet, stress och den ständigt pickande känslan av otillräcklighet,

Det har varit total kaos,

men det har gått.

Och det blir bättre för varje dag,

och helt plötsligt så är det mest bara harmoni hela tiden,

och så lättsamt.

Och det är de stunderna jag fokuserar på,

det andra är bara.

Så som livet är.

Storebror.

Vi ler i smyg, både jag och pappan,

när vi hör han sjunga där han sitter vid köksbordet,

eller berättar någonting för oss så flitigt med många ord,

och så flinar han. Och skrattar, det där skrattet som går rakt in i hjärtat.

Och han tycks ändå tycka att lillebror även var självklar för han.

Han kommer med nappen eller speldosan som han drar igång när lillebror är ledsen,

och hjälper till vagga med vagnen,

eller kommer och ger en puss då och då.

Han berättar vad lillebror gör,

och ser till så att han har blöjor nära till hands.

Och mamman ser på,

och låter han få vara med, få känna sig viktigt och delaktig.

Och så ler hon,

herrejisses, 

de här två.

Bröderna.

Så himla fint.